Vi mot världen

Edor i grytlappslådan Foto: Maria Jonsson

Igår hann jag inte med.

Vilken unge jag har fått. Plötsligt har han blivit en liten person som tycks ha en känsla för vad som är han och vad som är vi. Inte så att han har greppat det här med att det är jag som är pappa, och Maria som är mamma, men ändå det här att han är han och att han tillhör oss. Det är som att han förstår att det är vi mot världen och att vi är tryggheten. Att det är vi som tar hand om honom. Det är i alla fall vad jag fantiserar om att han känner. Han klamrar sig fast på ett annat sätt, och ser efter att jag eller Maria håller honom. När jag och Edor sitter i soffan kan han kränga runt för att försäkra sig om att det är jag som sitter där. Han kan titta en lång stund. Med lite tur sitter han och ler samtidigt. Vi leker var är mamma? och var är pappa? fast det är nog ganska fruktlöst fortfarande. Det är mest en lyckad slump om han råkar se åt nåt håll i samband med den leken.

Till helgen drar vi till Göteborg på trevlig 30-årsfest. Martin fyller år och ställer till med kalas. Det ska bli otroligt roligt att träffa dem igen. En liten oro infinner sig dock. Det verkar som Edor verkligen blir åksjuk. Och det sitter i ett par dagar. Han kräks endel och har inte fullt så stor aptit som han vanligtvis har. Möjligen kan det handla om tänderna? Det är rakt omöjligt att veta vad som påverkar vad. Han har ju en liten bit kvar till att kunna berätta hur han mår.

Dagens höjdpunkt: Vi hade lite ensamtid. Maria kom iväg på träning, så jag och Edor hade kväll själva. Jag fick honom sista timmen han vanligtvis är vaken. Det var väldigt mysigt att få rå om honom på det sättet. Busa som vildar på golvet, flyga flygplan, varva ned i soffan och slutligen gosmysvila och äta i sängen innan sovdags. En minst sagt trevlig kväll!