Objektivitet

Tur att man är så pass lärd att man kan se objektivt på saker och ting. Som Edor till exempel. När jag studerar honom med mitt objektiva öga befäster det bara vad mitt subjektiva öga redan konstaterat. Han är ett unikum. Han är den i särklass sötaste bebisen av alla. Han är den mest begåvade. Han är den vänligaste och charmigaste. Han är den finaste och mest specielle. Han är den roligaste och fränaste. Han är dessutom gosig.




Idag har det varit en dag med berg och dalar. Edor är kraftigt förkyld och det rinner nåt förskräckligt ur näsan. Dessutom har han en ganska djup hosta. En hosta som dessutom verkar ha smittat mig. Han sover mer än vanligt, och så långt är det frid och fröjd. Kvällen avrundades med en power nap till 19-snåret vilket såklart innebar en trött, men ack så vaken bebis fram till 22-bläcket. Nu sover han stilla, men har näsandningsproblem. Och näsdroppar är fantastiskt impopulära. Mellan sovstunderna och humördipparna har han dock varit fantastisk. Han övar ständigt på att stå och röra sig. Han bryr sig knappt om sina leksaker, då han har fullt upp med att ta sig runt i lägenheten för att smaka på allt. Med allt menas allt. TV:n hänger därför nu på väggen. Om jag får tro på min svåger Jörgen, hänger den på en skör tråd, så det måste onekligen åtgärdas.

Fortsätter Edor såhär, går han snart.



Dagens höjdpunkt: Pussarna. Och, plötsligt hörde jag Maria och Edor ha kanonroligt i sovrummet. När jag kom dit förstod jag varför. Edor pruttade Maria på magen. Om och om igen. Han har knäckt pruttarkoden, busfröt mitt.

Lägger upp två bonusfilmsnuttar. Bara för att.