Baddare till badare

Eländes. Maria har drabbats av mjölkstockning. Hon hade 39,9 graders feber ett tag och det var ordentligt synd om henne. Det är fortfarande synd om henne såklart, men febern har lättat. Nu är det således projekt antimjölkstockning som gäller.

Idag lät vi Edor bada igen. Mest för att vi vet att han gillar det. Men också för att få visa Morfar Robert hur det ser ut. Han blir en liten sprattelgroda i vattnet och har för roligt för att vi ska låta bli att bada honom. Av amerikanarna fick vi en massa saker. Däribland en rolig handduksfilt med ögon, näsa och öron. Edor blir ett murmeldjur. Söt!

Dagens höjdpunkt blir sötheten. Han har lett flera gånger idag, men jag har inte lyckats fånga det på bild. Robert tyckte vi kunde skriva upp det som första leendet, men det är nog inte sant riktigt än. Även om det verkade som ett äkta leende snarare än magknip. Så, visst log han, men kanske inte riktigt officiellt.

Edor är som godis

Ibland tror jag att jag vill äta upp Edor. Det går bara inte sluta snusa, nosa, pussa och krama pojken. Det är som ett oemotståndligt gift som han ständigt utsöndrar. Han är helt enkelt fantastisk. Han är som choklad. Lakrits. Glass. Alla favoriter i ett. Idag har jag pussat honom 800 gånger, om inte fler. Och trots bebiskräk och pink så luktar han godare än nåt annat i världen. Märkligt. Måste vara ett medfödd bebisfunktion. Förutom det att de är söta som socker, att de luktar så gott.

Mina damer och herrar, tillåt mig presentera Edor J Hansson.


Edor leker med sin kompis.


Edor vaknar. Och somnar.


Kvällsmys med pappa.

Dagens höjdpunkt:

Att han varit extra mycket vaken. Han ligger och jollrar och leker med sin kompis bi-zebra-drak-fjärilskompisen. På skötbordet stirrar han på sina kompisar Elefanten, Flodhästen, Tigern, Pandan och Hummern. Alla har egna röster som jag vill tro att han tycker är underhållande.

Edormys

I skrivande stund har jag och Edor mys i soffan. Det har verkligen blivit nåt av en rutin som jag tror vi båda trivs fantastiskt bra med. Han har varit i sin mormors ägo praktiskt taget hela dagen, och jösses vad de har haft gosigt! Det är lustigt det där. Vi har haft honom i två veckor, och något mer beroendeframkallande än Edormys finns nog inte, så gissa om jag har längtat.

Edor har badat idag och han trivs verkligen i vattnet. Känns nog smått bekant kan man misstänka. Han skulle nog simma bort om vi släppte taget, så vi gör nog klokt i att hålla fast honom.

Dagens höjdpunkt:

Självklart att Edor precis nu, i denna stund är prick 14 dagar. Eller 336 timmar. Eller 20160 minuter. Varenda av de 1.209.600 sekunderna har varit fantastiska.

Grattis min käre son!

Pappaögon

Foto: Maria Jonsson

Att bli pappa är lite som att vakna upp. Inte bara bokstavligen då sömnen är det första som stryker på foten sekunden man får en till liten person i sin närvaro, utan även vad gäller världsuppfattningen. Ett fenomen jag lagt märke till efter Edors ankomst är att jag upptäcker nya saker hela tiden. Plötsligt, längs en gata jag gått tusen gånger, står ett hus jag aldrig sett, eller en trädgård som legat gömd. Saker dyker upp ständigt och jämt. Jag tror det är för att jag fått pappaögon. Det är bra. Och skoj! Maria hävdar att hon har mammaögon också, så samma fenomen händer henne. Idag hittade hon en allmän toalett på en trottoar.

Skrev förresten tidigare att Edor är en trött liten kille, vilket han nu motbevisar genom att vara vaken allt längre stunder. Skulle kunna dra det så långt, trots att Edor långt ifrån är ett ordinärt barn, ändock säga att han i den aspekten, är en vanlig liten bebis. För ett otränat öga kan nog Edor se ut som vilken bebis som helst, men för en med pappaögon, är han en sensation.

Ikväll valde Edor att klä sig som sin far. Vi kände oss väldigt tuffa i våra undertröjor. Linnen är maxklädseln i Malmö ikväll, för jösses, här är det varmt.

Dagens höjdpunkt:

Självfallet ankomsten av mormor och morfar. Hjärtat smälter när man får se morfar Robert gulletussa med Edor. Han blir till sig som en liten valp, som inte kan sitta still, och mormor Kerstin får diamantgnister i blicken. De har tränade ögon.

En gul inomhusfontän - har alltid velat ha en

Min son är det vackraste som finns. Det finns inte tillräckligt med fina ord för mig att beskriva hans gudomlighet. Det kan tänkas vara därför vissa väljer att göra statyer av folk. Genom alla tiders tider har människor avbildats och vissa utvalt få får stå staty i en stad någonstans. Vissa statyer har funktioner utöver det stoiska, och oftast handlar det väl om fontäner. På allra bästa Manneken Pis-manér uppfyllder han väl de krav som ställs på en fontän. En aldrig sinande brunn tycks pojken vara. Tursamt nog har vi plastskydd de gånger pillevirpen ska luftas. Och det behövs.

Vi försöker lufta honom lite då och då, och passar ibland på de gånger vi behandlar hans gulsot. Han är inte så gul, säger Katarina, hans snälla BVC-sköterska, så vanlig behandling i dagsljus ska göra tricket. Genom fönstret får han en ordentlig dos av dagsljus, som ska ta väck det gula. Vissa dagar tycker vi oss skönja en nyans av gult, andra dagar tycker vi inte alls det verkar så. Tror det är mest hjärnspöken som luras.

Dagens höjdpunkt:

Edor Göran Robert Jonsson Hansson är officiell. Papper är inskickade till skattemyndigheten, så snart finns min käre son i registren. Jonsson blir ett mellannamn. Hur det fungerar ute i verkligheten har jag noll koll på, men Edor är hans tilltalsnamn och Hansson hans efternamn.

Edor ger mod

Jag har, så långt jag kan överhuvudtaget minnas, varit riktigt rädd för spindlar. Ibland tror jag att jag överdriver min egen rädsla när jag pratar om den. Men så står jag där, öga mot ögon och är livrädd. Jag följer benrörelserna med fasa, ser bakkroppen vicka, och där och då vet jag, spindeln är farlig. Om spindeln sen är knappt en halvcentimeter stor, eller en sån där fågelätande gigant, är sekundärt. De är jämnfarliga. Jag räds spindlar överallt. Jag kan gå i stilla takt längs en gata och vips har jag en spindel dinglande från luggen. Det händer lite för ofta för att bara vara tillfällighet och konspirationstankarna ligger nära till hands. Bilen är förövrigt täkt av spindelnät och i båda backspeglarna har spindlar satt permanent bostad. Jag har försökt tala krypen tillrätta om hur mitt hem är min borg, inte deras. Att de får finnas utanför, så länge de inte kommer in. De lyssnar ju självfallet inte, så den taktiken har varit fruktlös. Sunt förnuft existerar inte, jag vet såklart att en spindel inte skulle rå på mig skulle den välja att kliva upp på min fot, men ändå vinner de alltid. Varje gång.

Senaste tiden har varit tämligen intressant ur ett spindelperspektiv, för aldrig förr har jag varit så hårt ansatt av stora spindlar. Härom dagen trängdes jag in i ett hörn av det största monster jag sett. Och att detta sammanföll med att jag lever i en bebisbubbla med starka beskyddarinstinkter har fått mig att inse att något måste göras åt min rädsla. Kognitiv terapi är möjligen lösningen. Att utsättas för det man är rädd för ska tydligen minska rädslan. Har aldrig fungerat förut, då jag utsatts för triljarders miljarders miljoner spindlar, men, då har jag aldrig förr heller varit pappa.

Nåt hände dock. Den stora spindeln, den med andedräkt av is, satte igång nån process i huvudet och plötsligt såg de andra spindlarna väldigt små ut. Måste nu förvalta gåvan monstret gav mig. Idag slog jag ihjäl en spindel stor som min pekfingertopp med en liten ynklig flugsmälla. Framsteg.

Mitt nattuggleängel till son ligger nu, helvaken och leker med sin bi-drake-fjäril-zebragrej. Han har aldrig någonsin varit sötare och jag ska skydda honom hela livet mot spindlar. Det lovar jag.

Dagens höjdpunkt inträffade då Edor upptäckte den mobil jag gjort åt honom. Den hänger över skötbordet och hamnade sannolikt lite för högt upp. Dock märkte han den idag och blev paralyserad. Han låg och tittade på hur den snurrade och ivern kändes i hans ben. Magiskt.

Nattuggla iklädd pingviner

Edor är en nattuggla har vi märkt. Det är svårt att undgå då han verkligen vaknar till liv och öppnar upp sina fortfarande mörkblå små ögon, så snart mörkret faller och klockan tickar mot tio. Det gör inget, för då brukar jag och Edor passa på att låta mamma Maria sova en liten stund, och vi får lite egen kvalitetstid. De har sin quality time nattetid. Då sover far. Dagtid har vi kvalitetstid tillsammans.

Jag och Edor hittar på en massa olika saker. Vi sitter i soffan. Tittar på tv. Datar. Bloggar och pratar. Senaste favoriten är Pelle Plutt, ni vet, han som tog ett skutt. Jag vill tro att Edor ler varje gång jag berättar den. Det gör han ju såklart inte. Minibebisar ler inte förrän längre fram, och sannolikt framkallar jag en reaktion genom mitt ständiga pillhopp på hans mage eller rygg. Hoppas det inte ställer det för honom i framtiden. Märkt för livet på grund av Pelle Plutt.

I skrivande stund ligger han på mina ben, med två kuddar under sig, och hickar frenetiskt. Kan inte gärna säga åt honom att prova dricka från fel sida glaset, hålla andan eller låta sig skrämmas. Det får gå över. Maria tror han har min hicka. Jag låter ganska mycket när jag hickar. Kan inte kontrollera mina kroppsljud, utan ropet trycks ut ur kroppen med en enorm kraft.

Idag har Edor fått en present av mig. Jag har sytt honom en filt. En fin filt med små pingviner på. Den är av bästa sortens gostyg, så skön att jag sa till Maria att jag ville att alla mina kläder skulle vara av just det tyget. Inte med pingviner på, såklart, men sådär mjukt och skönt. Vi är lika där, jag och Edor. Vi gillar mys. Och gos. Dessutom har jag sytt örngott av samma mystyg. Köpes är sträva, pappas är sköna.

Dagens höjdpunkt blir givetvis det upplyftande beskedet att Edor gått upp hela 90 gram över helgen. The Super Milk Machine Maria har närt min son väl. Skönt.

Det ordnar sig

Att ha förutbestämda idéer om vad ens barn ska komma att klara av känns inte som en riktigt bra idé. Både jag och Maria har tankar om vad vi ska göra för att skapa intressen av olika slag. Som läsning, exempelvis. Vi längtar efter att få läsa lite spännande böcker för pojken, så snart han kan hänga med i vanlig berättarteknik. Vart vi ska börja har vi än ingen aning om, då det finns en stor mängd litteratur att välja bland. Astrid står ju högt i kurs, såklart. Men jag ser mycket fram emot att börja läsa om mugglare och trollkarlar i Harry Potter. Sagan om Ringen faller nog mest på fru Jonssons lott. Hon är ringkännaren i vår familj och känner en stor lust att föra den fanan vidare.

Känns dock inte riktigt som vi kommer behöva göra särskilt mycket för att utveckla Edors förmågor. Drygt en vecka efter sin ankomst visar Edor redan exempel på en ytterst värdefull egenskap. Han är social.

Han kommer att kunna föra sig väl i världen. Utan tvekan. Han har redan, åtta dagar gammal, funnit en vän i en märklig pryl. Det är en zebra. Ett bi. En fjäril. En alien. En drake (alltså, en sån man flyger, inte ett sagodjur) med prasslande, rutiga vingar och pinglande mage. Edor ligger och för långa diskussioner med den. Försökte få honom att ge den ett namn idag, men orden ligger liksom inte i Edors mun. Än. Han ratade mina förslag med en rynkad panna. Sannolikt ansåg min superintelligente son att namnförslag såsom Zebran, Sivert och Pjongen var för banala.

Att han sen också besitter förmågan att linda alla han möter runt sitt lillfinger blott genom att stilla sova får mig att känna mig trygg och lugn inför framtiden. Den ordnar sig.

Dagens höjdpunkt infann sig i vår säng. Edor var hur pigg som helst och den lilla familjen låg tillsammans på sängen, i solstrålarna som sökte sig in, och surrade. Jag, Edor, Maria och bi-zebragrejen i en enda stor bebisbubbla. Urmysigt.

Sovstrut

Vi brottas med det fakto att Edor är en trött kille. Gissningsvis väcks viss avund hos andra, nyblivna, småbarnsföräldrar. En liten bebis som sover är väl en gudagåva? Vi har dock ett tämligen tajt matschema. Edor måste äta var tredje timme. Minst var fjärde. Allt för att vi ska uppnå projekt "tjocka-till-pojken". Det går lite sisådär men vi försöker blanda upp det tajta schemat med sunt förnuft. När vi försöker väcka honom är han inte alls särskilt pigg på att äta. Nånstans är det väl lite så att han vaknar då han är hungrig. Blir spännande att se på måndag om han lagt på sig lite eller ej. Vi håller tummarna.

Edor är trött och han får i sig mat, så vi är inte jätteoroliga.
Sen, vad är mysigare än en liten sovstrut på bröstet. Tror inget toppar det! Det blir dagens höjdpunkt!

När genomskådas bluffen?

Edor blir nu, vilken sekund som helst, en vecka precis.

Det känns verkligen konstigt. Han är så självklar i sin existens, som om han alltid varit med. Och detta efter bara en veckas bekantskap. Hur ska detta sluta?

Idag har vi haft fullt upp och självklart har otroligt mycket hänt. Vi steg upp tidigt för att hinna till BVC klockan två, men fick det halvstressigt ändå. Märkligt hur tiden bara går. Man kan så lätt drunkna i hans vackra varande. Jag hoppas den känslan aldrig tar slut, även om vi nog kan arbeta lite på vår time management.

Tydligen finns studier som säger att napp håller bebisar igång, vilket känns bra då Edor är ganska betuttad i den. Han har dock inte förstått att napp inte är godis. Den fungerar hittills i alla lägen. Han blir from som ett lamm med sin napp. När kommer han på att han inte alls behöver bli lycklig och tillfreds av en silikonplopp?

Dagens höjdpunkt:

Höjdpunkterna kommer verkligen varannan minut, men störst är nog ändå att Maria blivit en mjölkproducent av rang. Bevisat av BVC-sköterskan Katarina. Och självfallet att naveln trillat av på hans veckodag.

Grattis Edor - 1 vecka. Precis.

Nytt försök - möjligen på lite mer allvar

Sommartid igen. Egentligen kan man säga att hösten nalkas, och mycket har hänt sedan bloggen skapades. Största förändringen är såklart Edor. Edor Göran Robert J Hansson. Edor kom till världen för fem dagar sen, och gissningsvis kommer min vardag vara lite upp- och nervänd i jämförelse med hur den var innan.

I sakta mak gör vi tre saker ihop. Idag har vi badat, varit ute på stan och bytt blöjor. Blöjor som vi glatt konstaterat innehåller bajs, vilket är en bedrift av en fem dagar gammal grabb. Tänk allt man kan känna stolthet för. Blev uppmanad av min kära syster att börja blogga, antagligen för att hon tänker att jag har en hejdundrande massa att faktiskt skriva om, nu då Edor kommit som ett trevligt tillskott i familjen. Och visst, det finns tusen saker att säga om hur gulligt han precis log, hur hårt han precis nöp mig i fingrarna, eller hur sött han precis lät, där han låg och sov. Nån hard core action är således inte att tala om, men, det är enormt stora saker i vår lilla bubbla av bebislycka.

Dagens höjdpunkt:

Edor höll en hand om mitt pekfinger, och en hand om ringfingret, samtidigt som han tog i för land och rike. Sedan fick jag gå och byta blöja. En redig karl!