Det ordnar sig

Att ha förutbestämda idéer om vad ens barn ska komma att klara av känns inte som en riktigt bra idé. Både jag och Maria har tankar om vad vi ska göra för att skapa intressen av olika slag. Som läsning, exempelvis. Vi längtar efter att få läsa lite spännande böcker för pojken, så snart han kan hänga med i vanlig berättarteknik. Vart vi ska börja har vi än ingen aning om, då det finns en stor mängd litteratur att välja bland. Astrid står ju högt i kurs, såklart. Men jag ser mycket fram emot att börja läsa om mugglare och trollkarlar i Harry Potter. Sagan om Ringen faller nog mest på fru Jonssons lott. Hon är ringkännaren i vår familj och känner en stor lust att föra den fanan vidare.

Känns dock inte riktigt som vi kommer behöva göra särskilt mycket för att utveckla Edors förmågor. Drygt en vecka efter sin ankomst visar Edor redan exempel på en ytterst värdefull egenskap. Han är social.

Han kommer att kunna föra sig väl i världen. Utan tvekan. Han har redan, åtta dagar gammal, funnit en vän i en märklig pryl. Det är en zebra. Ett bi. En fjäril. En alien. En drake (alltså, en sån man flyger, inte ett sagodjur) med prasslande, rutiga vingar och pinglande mage. Edor ligger och för långa diskussioner med den. Försökte få honom att ge den ett namn idag, men orden ligger liksom inte i Edors mun. Än. Han ratade mina förslag med en rynkad panna. Sannolikt ansåg min superintelligente son att namnförslag såsom Zebran, Sivert och Pjongen var för banala.

Att han sen också besitter förmågan att linda alla han möter runt sitt lillfinger blott genom att stilla sova får mig att känna mig trygg och lugn inför framtiden. Den ordnar sig.

Dagens höjdpunkt infann sig i vår säng. Edor var hur pigg som helst och den lilla familjen låg tillsammans på sängen, i solstrålarna som sökte sig in, och surrade. Jag, Edor, Maria och bi-zebragrejen i en enda stor bebisbubbla. Urmysigt.