100

Det var inte alls en dag som alla andra. Jag satt på ett plan på väg hem från Hong Kong när din mamma skickade sms:et. Först på Münchens flygplats nåddes jag av budskapet att hon kvällen innan tagit två positiva graviditetstest och strax skulle springa iväg på sitt företags julfest. På festen, fick jag veta senare, hade din mor knixat och fixat så att alla kollegorna hölls glatt ovetande om hennes tillstånd. Servitörerna smög med en alkoholfri vinflaska, och det skulle dröja ganska länge innan vi sedan berättade om att du var på gång. Det var så knäppt. Från ovetande till livrädd, lycklig och gråtmild på en liten sekund. På transferbussen mellan gaten och flygplanet fällde jag en tår av lycka men gjorde mitt yttersta att inte verka allt för märklig. Flygresan mot Malmö kändes lång då det enda jag ville göra var att krama om din mamma. Vad skulle hända nu?

Tiden som följde var riktigt spännande då det skulle smygas och hållas hemligt. Jag ville inget annat än berätta för alla jag överhuvudtaget träffade, men jag fick lägga band på mig själv, då man av tradition inte ska berätta för tidigt. Det var nästan som ett litet äventyr att gå omkring och bära på en gigantisk hemlighet som bara jag, din mamma och några ytterst få utvalda kände till.

Vi beslutade oss för att berätta för våra familjer vid jul. Det kändes som den bästa julklappen och min förväntan inför avslöjandet var enormt stor. Jag hade på känn hur din farmor och dina fastrar skulle reagera. Sen att du skulle bli, vad vi trodde då, första barnbarnet åt din mormor och morfar kändes superskoj. Förberedelserna sattes igång och jag knåpade ihop en liten filmtrailer som på ett subtilt sätt skvallrade om att något skulle ske i augusti. Mormor och Morfar förstod ganska omgående. Din farmor däremot dröjde det två och en halv visningar för innan hon i tårar slängde sig om min hals, oavbrutet gråtande av lycka. Det fräna uppdagades under julhelgen. Att din moster Helena och Martin också väntade en liten, och att tiden var nära på densamma, ja, sånt händer ju nästan inte. Det var för bra för att vara sant. Sen började alla andra kompisar också berätta att de väntade smått, och det tycktes som 2009 skulle bli ett bra år för väldigt många.

Edor - dryga centimetern

När du var en miniliten sprattelsak fick vi så se dig för första gången. Du var inte ens två centimeter lång och vad som avslöjade att du var en person överhuvudtaget var ditt lilla pickande hjärta. Det var en sensationell känsla som på intet sätt konkretiserade att du fanns. Fortfarande kändes det som vi bara hittade på. Att allt var på låtsas. Inte kunde väl vi ha skapat den lilla grejen i Marias mage? Inte kunde väl vi ha gjort en bebis? Overkligt, minst sagt.

Första gången jag lyckades känna att du fanns där inne var i vecka 17. Du kändes precis som när man metar och får ett litet napp. Plötsligt blev jag också varse om din existens på ett mer påtagligt sätt. Du fanns! Du började bli allt mer verklig och vi längtade båda vansinnigt mycket efter att få träffa dig. Och vilka funderingar vi fick bära på. Dels huruvida du var en pojke eller flicka. Dels hur du skulle komma att se ut. Av någon märklig anledning trodde vi att du inte skulle vara sockersöt. Vi satsade korten på fulgullig. Jösses vad vi var ute och cyklade där.

Jag tror att jag och Maria ser lite olika på hur fort sedan tiden gick från det att vi fick veta att du var på gång, tills dess att du faktiskt sedan kom. För mig rusade verkligen tiden iväg och magen växte i ett enda huj. Resan fram till den 14 augusti var omtumlande på många sätt, med många funderingar kring hur man skulle bli som förälder. Mest påtaglig var du såklart sista veckorna då du började tumla runt i magen som en virvelvind. Att sitta och känna på dina små fötter var som att vinna på lotto varenda gång. Vi tog reda på att du var en liten kille, och det hade vi också själva sett på ultraljudet. Det gick inte riktigt ta miste på att du var du. Orsaken till det kan vi ta nån gång när du är stor nog för den sortens jargong.

Den 14 augusti var ju självfallet en spännande dag. Det var datumet du var beräknad till och vi hade dessutom tid på kvinnokliniken. Vi skulle dit och prata om att eventuellt hjälpa dig lite på traven med att komma ut. Tidigare den dagen hade vi också fått veta att din kusin Iris kommit, efter att ha legat kvar i magen 17 dagar över beräknad tid. Vi kände att vi inte kunde vänta så länge på dig. Framförallt då din mormor var väldigt sjuk och vi kände att tiden höll på att rinna ifrån oss. Dock var den planeringen helt och hållet i onödan, för precis innan läkarbesöket gick vattnet. Vi åkte in och där säkerställde de att allt var som det skulle. De berättade också att det snart skulle vara dags för dig att komma ut. Vi behövde inte vänta särskilt länge innan du sen samma kväll, klockan 23:56, kom. Vilken lycka!

Älskade lilla unge, vad vacker du var! Du var helt sagolik från första stund, och känslan av att hålla dig där på bb var mitt livs dittills största händelse. Du var verklig. Mitt första uppdrag var att klä dig. Det var noga att du skulle ha byxor och långärmad tröja. Sen pillade vi på dig en lite toppeluva också. Undersköterskan visade lite tips och trix på hur man bäst tog tag i dig och efter lite trixande lyckades jag få på dig alla kläder. Dina händer var så små och söta och la man ett finger i din hand greppade du fatt i det, benen sparkade du precis som du gjort inne i magen och dina små ögon kikade försiktigt. Det var rakt omöjligt att slita blicken från dig, så fin och vacker som du var.

Edor Hansson, drygt 1 timme gammal Foto: Maria Jonsson

Vad som hände därefter finns tämligen väldokumenterat i de 99 tidigare inläggen här på din blogg, men vilken resa det varit hittills Edor! Och den har ju bara börjat.

Tack för att du finns min son!

Dagens höjdpunkt: Det 100:ade inlägget!