Han kan!

Sovstrut på tåget. Edor sov nästan hela vägen.

Det är ingen överdrift om jag säger att Örebro är friskt. Kylan nöp tag i kinderna genast när vi lyckats krångla oss ut ur tåget. Resan gick förträffligt bra, men vi har också konstaterat att ensamåka med Edor är inte ett alternativ. Först och främst. När vi åker bort, flyttar vi. Vi anammar nomadstuket. Vi packar ned allt vi äger och har, för man vet ju aldrig. Det enda vi med säkerhet vet är att Edor lär kräkas på majoriteten av tröjorna. Så extra tröjor är alltid ett måste. Sen måste vi packa ned alla möjliga saker åt Edor. Det är kläder, blöjor, ersättning, filtar, täcken, kuddar, flaskor, leksaker och en miljard andra saker. Slutligen står vi där med den stora resväskan åt Maria, en väska åt mig. En väska med kläder åt Edor. En skötväska. En picknic-påse, en datorväska. Och kameraväskan. Lägg sen därtill en ytterst levande liten skurkunge vid namn Edor, en barnvagn och två handväskor åt de vuxna. Nomader, alltså.

Men, som sagt, det gick alldeles utmärkt att åka tåg. Edor såg ut genom fönstret och tyckte världen var snabb och ytterst spännande.

Så här glad blev morfar R över att Edor kom på besök. Edor blev lika glad.

Väl framme möttes vi av en lycklig morfar som var Edorsugen. Och vi hade en Edor som var morfarsugen också, så det blev en lyckad kombination. Morfar R har under kvällen konstaterat att den pojke han mötte så sent som i måndags inte alls är samma pojke han mött idag. Edor har en vassare blick och ett större medvetande. Utvecklingsfas i rapid alltså!

Morfar visar bilder för Edor

Jag har förhållandevis länge kämpat med att få Edor att låta samtidigt som jag viftar med pekfingret över hans läppar, så han låter lustigt. Det har slumpartat fungerat om jag passat på de gånger han varit pratsam. Men så idag hände nåt. Han fattade grejen. Det är som en apparat man slår på. Sätter jag fingret över hans läppar och viftar så låter Edor. Det är helt fantastiskt roligt. Dels låter han ju förjäkla gulligt, dels så har han lärt sig nåt. Man märker att han har lite orsak/verkan-tänk. Viftar pappa med fingret över mina läppar så ska jag minsann inte göra honom besviken genom att vara tyst. Så tänker han kanske.

Dagens höjdpunkt: Höjdpunkten kan inte bli mycket annat än just viftljudet. Ett blubbljud som låter fantastiskt sött och gulligt. Och såklart Örebro, att vi är här. Alltid skoj med närheten till alla kompisar. Imorgon är det hektiskt schema med lunchdejt och besök hos David på hans kontor.