500

Vi slutar där vi började

Med detta inlägg har jag skrivit 500 poster, och det blir Alltmest om Edors sista. Det har varit en härlig resa att vara med på och en resa som fortsätter. Det hela började med en uppmaning från min syster Cathrine om att blogga om Edor. Så med Edor föddes också bloggen Alltmest om Edor.

Han är snart ett och ett halvt år gammal och har börjat utveckla en stark, egen karaktär. Han är ett magiskt inslag i mitt och Marias liv, och det går inte en dag utan att jag ser på honom med stolta, lyckliga ögon. Vi är onekligen fantastiskt bra på att göra barn med tanke på hur Edor blev.

Vad som växt fram med tiden är en känsla av att han är sin egen, han vill, tycker och tänker saker som han oftast, men inte alltid visar. Han är en liten individ och med det har han också rätt till ett privatliv. Spädbarnstiden är förbi och Edor är en stor pojke nu.

Mycket spännande väntar under våren. Edor ska snart börja på dagis och vilken stor omställning det kommer bli. Jag ska börja jobba igen och försöka studera om kvällarna. Kanske börjar jag blogga igen om annat, vem vet? Snön är borta och med det föds nya aktiviteter och möjligheterna ligger framför oss som oskrivna blad. Snart kommer talet lossna för honom och jag vet att vi inte kommer få en lugn stund efter det. Han är sin fars son som redan nu pratar oavbrutet. Ska bli otroligt intressant att höra vad han har att säga.

Edor ligger och sover lunch nu. Snart vaknar han med sina pigga, glada ögon, sugen på mellanmål. Undra vad vi sen ska hitta på?

Bilmåleri

På öppna förskolan idag var det kreativitet på schemat. Det gick ut på att måla med en bil. Färg på pappret, och sen räserfart med liten plastbil över färgen. Edor tyckte det var magiskt roligt. När det gick upp för honom vad han skulle göra, log han från ena örat till det andra, och hängav sig ganska ordentligt till måleriet. Sen spårade det ur såklart, och vips hade vi färg praktiskt taget överallt. Men, den är vattenlöslig, och jag vet att den går bort i tvätten. Gilla läget.

Glädjande nog har snön försvunnit. Detta tack vare ganska ihärdigt regnande om nätterna. Jag har inget emot snö alls, men vad jag däremot har otroligt stora problem med är Malmö Stad som envisas med att hävda att man inte kan göra nåt åt vädret. Nu har de så väntat ut snön och den har smält. Detta efter månader av plumsande och vinglande på oskottade trottoarer. Idioti.

Goda grannar

Edor poserar. Jag bad honom räcka ut tungan för att vi skulle kunna ta ett kort.
Och se, han gjorde det.

Idag kom grannpojken Melker med sin far på besök. Det är nåt med själva upplägget att en granne i trappuppgången kommer förbi som gör mig glad. Det är nåt familjärt och upplyftande med det. Edor blev som galen över besöket och tyckte det var otroligt roligt. Man märker på honom hur han närstuderar allt som Melker gör och vill göra lika. Melker ropade Teletubbies, och det dröjde inte länge innan Edor ropade TELETUBBIES med fint uttal. Vissa ord kan han säga perfekt direkt, för att sedan snart därefter glömma bort det. Teletubbies var just ett sådant.

Snart ska jag studera igen, och det känns riktigt spännande. På onsdag har jag min första dag. För er som inte vet, har jag sökt och kommit in på en kvällskurs vid Malmö Högskola, kallad Pedagogik, med inriktning mot handledning och undervisning av vuxna. En kvällskurs om 15 poäng på halvfart. Ska bli spännande att damma av studenten i mig och förhoppningsvis lära mig nåt nytt.

Idag visade förresten Edor tecken på visst modesinne och stark vilja. Tog på honom hans finaste mössa, en nyinköpt variant från Polarn & Pyret. Den dög inte alls. Han blev arg som ett bi, ryckte av sig den och kastade iväg den. Pekade istället på sin lila fleecemössa med tofs. På frågan om han hellre ville ha den lila mössan med tofs, svarade han Aaaaaa!. Och vips, den fick jag sätta på honom utan protester, men med en nöjd min. Bestämd ung man.

Spring!

I Edor bor en pratkvarn. Det har vi nog alltid vetat. Pratkvarnen gör sitt yttersta för att komma ut, och snart kommer tungan förstå vilka konster den måste göra för att forma ord. Edor kan redan en hel del ord. Nu har han också börjat sätta samman vissa ord. Mamma Maria är nog det senaste. Gulligt. Edor har snappat upp att jag kallar henne Maria, och har lagt ihop ett och ett. Fränt. Sen har vi ju denna, treordskombon:

Och meningen i sitt rätta sammanhang:

Då vi hade bristande fantasi igår valde vi idag att åka ut till XXXLutz, en möbeljätte som enligt ryktet har ett lekland värt ett besök. Som alltid har man som småbarnsförälder lite dåligt samvete för mängden barnanpassade aktiviteter, och lördagen bjöd på väldigt få sådana. Lekland lät bra tyckte vi, och åkte. Vi låtsades således vara möbelspekulanter och nyttjade leklandet fullt ut. Vad vi inte riktigt trodde skulle ske, var att vi skulle komma hem med en möbel. Då Edor i stort vägrar sitta i sin stol har vi letat uppgradering. En stol i stil med Tripp Trapp, som han kan klättra upp och ned på. Vi fann denna:


En bra stol som fyller alla behov, till halva priset av en tripp trapp. Bra där. Men så, dessa möbelskapare som jag skulle kunna utfärda skottpengar på. Varför i fridens namn sätter man fast ett stort, fullt synligt, otroligt fult, oborttagningsbart klistermärke på ryggpanelen? Hata.

Fräsig i kallingar

Av sin farmor fick Edor ett par kalsonger i julklapp. Nu är det kanske inte helt att tänka på, han är ju bara 17 månader. Men han kan prov-ha dem och man kan liksom inte bli gulligare. Ibland är han så söt att det gör nästan ont.

Förmiddagen spenderades, föga förvånande, på öppna förskolan. Där är ganska tomt. Visst, det är en hel del nya ansikten och med dem nya små barn. Det känns lite som den resan är gjord. Att gå igenom ålder, namn, storlek och ge varandras barn fint beröm. "Oj, vad fin hon är", "Titta, han går ju ändå stadigt för att bara vara 10 månader" och den sortens prat. Det är trevligt, absolut, men det är ganska skönt att kunna prata om annat också. Plus att de barnen är förhållandevis små, jämfört med trollet. Det har verkligen hänt mycket de senaste månaderna och han bryr sig inte nämnvärt mycket om barnen som inte kan gå eller leka. De erbjuder väldigt lite action. Därför har vi idag målat, lekt med lera och övat på att räkna. Jag tror jag skrivit detta tidigare, men tydligen är lärande = lek för små personer som Edor. Och det tycks onekligen vara så, för det roligaste för honom idag var en träbit med hål och pinnar som man fäster för att sedan räkna dem (se filmen från häromdagen).

Nej!

Kabom!

Edor har börjat säga nej. Länge har han varit fantastiskt medgörlig men är inte fullt lika odelat positiv till allt längre. Det öppnar upp för lite mer nyanser i sättet han kommunicerar. Visst är det toppen med en liten ja-sägare, men samtidigt är det ju ett gott tecken att han kan säga ifrån om han inte är helt med på noterna. Idag på öppna förskolan erbjöd en mamma honom en boll, men han skakade på huvudet och fortsatte med annat. Då tyckte jag han kändes som en stor och ytterst medveten liten människa.

Lola betyder måla

Edors rakbladsvassa naglar är verkligen fantastiskt jobbiga. Hans gosgrej är att nypa och klämma på öronen och med sylvassa naglar gör det ont. Naglarna är så vassa att jag sår i öronen och dessutom har han precis klöst ett sår på örsnibben. Och örsnibben är favoriten. Smärtan är outhärdlig. Vet inte hur man stoppar gosticks och samtidigt är det ju lite mysigt. Dessutom klöser han ordentligt om nätterna. När han kommit över till vår säng, lägger han sig på mage och stoppar in händerna under min bröstkorg. Åh, vilken smärta. Har försökt fila hans naglar, vilket var ett misstag, för vad gör man för att få knivar vassa?

Jackass - baby style

Edor är lite av en clown. Han formligen lyser upp då han upptäcker att fokus ligger på honom. Ramla! är ett ganska nytt påhitt. Han ramlar och vi skrattar. En entertainer in the making. Hoppas bara det stannar där, att ramla mot mjuk soffa. Jag märker dock tendenser till att söka spänning i det mesta han gör.