Vilken tur!

Edor spionerar ut genom vädringsluckan på vagnen. Foto: Maria Jonsson

Nästan varje kväll, när Maria går och lägger sig, så tittar vi på Edor tillsammans. Innan har vi sannolikt hunnit titta på bilder och möjligen nån filmsnutt med honom också. Men så vid läggdags, så står vi där och tittar på honom med beundran i blicken. Så säger vi nåt i stil med: Tänk att han är vår! Titta på honom, hur söt är han inte? Han börjar vara så stor. Vilken tur att vi fick just honom.

Lite blödigt sådär, men det kan inte hjälpas. Han är vårt lilla mirakel.

En tiomånaders är verkligen ett heltidsjobb, för jösses vad han håller låda. Han pratar hela tiden och tar sig fram i blixtfart överallt. Nu har han börjat busa också, sådär att man ser en vilde i blicken när han tufsar fram. Idag sprang han runt sängen, fram och tillbaka, medan jag var på och småjagade honom. Han skrattade och skrek om vartannat. Jag har en känsla av att han inte kommer lugna ned sig nämnvärt de närmsta 17 åren.

Dagens höjdpunkt: Vad? Det där? Äsch. Han går nu.