Att inte längta

Idag fyller Edor tre veckor. Det är galet det där, vad fort ändå tiden går. Det är en klyscha som verkligen är sann, och desto mer riktig från den dag Edor kom. Det känns som allt hände igår. Jag har ingen distans till nåt av det som skett, utan allt sker här och nu! Jag vidhåller fortfarande att Edor känns så självklar, som om han funnits alltid, men på nåt märkligt sätt står ändå själva upplevelsen stilla. Dagarna blir veckor, men allt sker ändå samtidigt. Väldigt märklig känsla.

Ett löfte jag gav mig själv precis innan Edor kom var att jag inte skulle längta för mycket för vad som kommer, utan snarare ta vara på det som händer här och nu. Alltså, inte gå och längta efter att Edor ska börja kunna ställa sig upp, gå, prata, klättra. Det grundar sig lite i en sak jag hört om varför tiden gick långsamt när man var liten. Ett sommarlov kändes som en evighet, och det sägs bero på att man som barn inte planerar så mycket för framtiden. Vi vuxna har planer som sträcker sig väldigt långt. Jag och Maria pratar ju redan nu om nästa sommar och drömmer om nästa semester. Det ska tydligen bidra till att tiden går lite fortare. Så, med Edor försöker jag inte längta för mycket efter vad som komma skall, för finge jag välja skulle jag dra ut på varenda minut av det som händer nu. Det innebär ju självklart inte att jag går omkring helt utan drömmar och tankar om hur det kommer bli, men jag gör så gott jag kan.

Och få regler också utan undantag, för visst jagar jag det där första leendet, det som inte beror på magknip. Vi får snart bara bestämma att de leenden som Edor ändå lägger av lite då och då, verkligen är leenden. Maria har läst nånstans att mår bebisar jättebra, så ler de i sömnen. Edor gör det. Ganska ofta.

Dagens höjdpunkt: Edor, precis nu. Snart, om bara några få minuter, tre veckor gammal. Han ligger bredvid mig och drömmer. Armarna ligger rakt upp och han kommer snart att vakna. Det är matdax. Han är ett sant mirakel. Tack för att du kom till oss, gullegubben!