Grattis på min födelsedag!

Kalsongerna och David 21 juni 1982

Idag fyller jag år. Hurra för mig. Det är nog den dagen på året då man samlat har (kort) kontakt med flest vänner. Sentida tekniska under som facebook har gjort det enkelt för alla man känner att faktiskt gratulera, och det tycker jag om. Det blir nästan spännande att följa där hur många av vännerna som skrivit nåt i loggen. Och nej, det är inte alls en sån tävling, och det är inte alls det viktiga. Men jag tycker ändå om fenomenet som uppstått därigenom.

Pratade med min käre vän David om detta med födelsedagar, och vi enades kring att födelsedagar idag ändå inte riktigt är samma lika som de var när man var liten. Ändå är det så lite att åtminstone jag vaknar med en känsla på min födelsedag. Den där känslan av att idag blir en toppendag. Att dagen är speciell och man är lite fylld av förväntan. Det grundar sig såklart i att födelsedagarna när jag var liten var en av årets absoluta höjdpunkter. På födelsedagen fick jag alltid fantastiska presenter. Det har i och för sig inte ändrats, jag får ju fantastiska presenter fortfarande. Men det är ändå inte samma sak att fylla 33 och bjuda på kaka på jobbet, som att fylla fem och få en cykel med limpa. Själva auran över dagen är en annan, även om jag inombords har kvar känslan av mina barndomsfödelsedagar med stora, hårda paket.

Dagens höjdpunkt: Min födelsedag. Väcktes av min kära fru och min käre son med kaffe på sängen. Mys. Sen mår Edor lite bättre. Han vaknade med feber, så självklart ligger oron och gror lite hos oss. Febern har dock mattats under dagen, för att nu på kvällen vara helt borta. Hoppas det är så. Tydligen finns nåt kallat tredagarsfeber, och nu tre dagar senare är febern väck, därav det finurliga namnet. Smart! Kanske var det den han åkte på. Hoppas.