torsdag 30 december 2010

Lite bilder



















Årets sista dag är det imorgon. Satt och försökte hitta bästa bilden för året. Otroligt svårt. Omöjligt, rentav. Dels kan jag inte gå igenom alla bilder, det finns väldigt många. Dels saknar jag helt den objektivitet som krävs. Min son, mitt avtryckarfinger och mina gener tror jag spökar när jag ska välja bild.

Bland bilderna idag kan jag inte säga att nån bild är en favorit. De är fina bilder. De väcker lite minnen, skapar lite känslor, gör mig glad. Möjligen har de också synts på bloggen tidigare i år. Men, äh.

Imorgon är det nyårsafton. Då tar jag blogpaus.

onsdag 29 december 2010

Julafton 2


Edor drabbad av ett allvarligt elektriskt-hår-burr

Idag inföll årets andra julafton. Det är väl en av fördelarna med att ha familj så geografiskt väl utspridda att man inte kan ha julafton samtliga, samtidigt. Då får man ha två. Det känns som man får mer jul för pengarna och det är ju inte fel. Jämför man julmiddagar på mammas vis kontra julmiddagar på Köpmangatans vis så är de helt olika. Mammas julmat innefattar i princip allt, förutom ål. Köpmangatan bjöd på falska köttbullar, som jag dagen till ära knåpade ihop. Rödkålssallad, saffranshummus, svampsås, ångade rotsaker, avokado, bröd, ost och möjligen nåt mer som jag glömt. Inte bättre. Inte sämre. Olika, helt enkelt. Och gott båda. Nu var inte tanken att middagen idag skulle vara en julmiddag 2, så jag babblar mest.

Det är knepigt det här med att Edor börjat kunna prata lite, men ändå inte riktigt alltid gör sig förstådd. Idag märkte jag hur han verkligen ville berätta nåt. Han viftade med armen och förde handen fram och tillbaka, pekandes, samtidigt som han sa "plan". Då inget plan finns i närheten tog det en stund innan jag först och främst förstod att han sa ordet plan, då det inte är kristallklart alla gånger. När det så gick upp för mig vilket ord han sa, var utmaningen att hitta planet han pratade om. Och mycket riktigt, visst fanns det ett plan. Eller, inte riktigt ett plan, men nåt som Edor tolkade som ett plan. Genom fönstret i vårt rum ser man fasaden på byggnaden rakt mittemot. Längs taket går en lång rad ovala fönster, inte helt olika de fönster som finns på ett plan. Edor tyckte sig se ett plan och ville då berätta detta för mig.

Varje gång en sån sak händer blir jag alldeles varm i hela kroppen. Tänk, han kommunicerar verkligen. Vill verkligen visa. Samma sak, när han gör nåt tokigt, och jag säger, visa mamma. Då springer han iväg till Maria och gör samma sak igen. Fränt.

På resande fot

Edor spelar typ landhockey. Utan boll. Eller puck.

Edor fick en fin hockeyklubba i julklapp. Den rymdes inte alls i resväskan och efter ett kort spänningsmoment på flygplatsen, fick vi lov att ta med den på flyget. Tur. Den är fin med äkta autograf av ett hockeyproffs. Jag tror det var Tomas Holmström. En väldigt känd hockeyspelare. Tror jag. Fin är den i vilket fall som helst och anpassad till Edorstorlek. Till kusin Emils stora glädje kan jag rapportera att Edor sprang omkring och höll klubban på ett för mitt otränade öga väldigt hockeyaktigt sätt. Det blir nog nåt av honom också.

Resan till Örebro har gått bra. Flyget var inga som helst problem. Mitt knasiga dövöra knastrade och höll på, men i skrivande stund känns det riktigt okej. Jag har nog lite nedsatt hörsel, men jag tycks ha vant mig vid att inte höra. Ska nog ändå gå till doktorn sen.

Edor flirtar järnet med två brudar

Vad som gick lite sämre var tågresan från Arlanda till Örebro. Tåget var i tid och gick hela vägen fram, så det var inte problemet. Däremot vägrade Edor somna. Han tyckte det var för spännande med allt, så han höll sig vaken till klockan var nästan 22:00. Senhetsrekord. Hoppas bara att han sover ut imorgon. Det skulle åtminstone jag uppskatta.

måndag 27 december 2010

Sista dagen hemma

Flaskbeväpnad kan man möta vem som helst

Imorgon åker vi så hem. I vanlig ordning känner både jag och Maria att Edor vuxit sig enormt stor under denna vecka på vift. Det är nåt när vi är på tur som gör att Edor blir en större pojke. Volymmässigt känns han större, men även hur han är som person. Visserligen har han ätit på ganska duktigt, så det är klart att det bör märkas, men framförallt har han börjat prata mer och föra sig mer som en liten pojke. Jag kallar honom bebis fortfarande, men jobbar på att döpa om honom till pojken min.

Att fira Tallnäsjul har varit fantastiskt. Arrangemanget är sådant att vi numera firar jul vartannat år här, vartannat år i Örebro. Tallnäsjul är för mig den riktiga julen, så det är klart jag har haft det fantastiskt mysigt. Pressar ut så många minuter av vistelsen här som möjligt. Det innebär förvisso ganska sena kvällar. Men är jag här, vill jag vara här. Vaken. Örebrojul är också jul, såklart, men inte min barndomsjul som jag får här. Mätt kommer jag så rullande kommer jag gå in på planet imorgon, för mat, det har vi fått i mängder.

söndag 26 december 2010

Upsy Daisy


Min fina familj

Det känns lite som Tallnäs varit ursäktat allt väderkaos som det pratas om i media. Vi har varken sett till snökaos eller köldrekord. Det har varit ytterst angenämt här. Visst, någon dag har det varit rejält kallt, men inte kallare än vad som klaras av. Och snön har lyst med sin frånvaro. Den har legat stilla på marken och inte blivit mer. Skönt!

Idag har så halva släkten åkt hem. Systrarna med sina respektive har återvänt hem och kvar är så jag, Maria, Edor, mamma, Kent och morfaR. Plötsligt har Edor stort utrymme att hålla låda på och det har han verkligen utnyttjat till max. Vi gick och la oss i rätt tid, och givetvis blev även mina ögonlock tunga av nattningen. När Maria så skulle smyga in och väcka mig, vaknade Edor först. Pigg som en strut. Sen höll han igång järnet under drygt en timme. Det sprangs, flögs, skrattades, tjoades och tjimmades. Då gick vi upp till stugan, där vi bor. Där har vi också alla julklappar som Edor fick på julafton. Många har han inte sett än, då vi spar lite på dem. En taktik vi vet många andra föräldrar använder sig av också. Av så en slump såg Edor dockan Upsy Daisy, från I drömmarnas trädgård. Edors absoluta favorit. Den lycka som spred sig över hans ansikte har jag inte sett många gånger. Ansiktet frös i ett leende som gick från öra till öra. Han pussade Upsy Daisy säkert femton gånger innan jag sa att vi skulle gå och lägga oss igen. En otroligt lyckad julklapp alltså.

Tidigt imorgon åker sedan morfaR hemåt igen. Tursamt för oss kör han bil, så den kommer lastas med en massa av våra prylar. Hemska tanke om vi skulle försökt få med oss allt då vi flyger hem på tisdag. Det hade nog inte gått. Särskilt med tanke på att jag redan på uppvägen hade stora problem med att få igen min väska. Men, så går det när man tar med sig allt.

lördag 25 december 2010

Juldagen


Edor leker tomte.

Idag var tanken att Edor skulle få köra lite skoter. En god tanke, tyckte jag. Det höll inte Edor med om. Istället darrade underläppen till rejält och någon tur var absolut inte aktuell. Nästa gång däremot, gissar jag att ha inte kan få nog av skoteråkning istället.

Substitutet blev en biltur. Han fick sitta vid ratten, tuta och låtsas styra. Vi körde ned till vägen och tillbaka. Inte många hundra meter, men absolut tillräckligt för att få en darrande underläpp glad igen.

Spekulerar kring att jag fått en propp i örat och inte bara ett vanligt lock. Imorgon hoppas jag därför hitta nån form av propplösande. Just nu känns alla åtgärder bra. Nåt måste hjälpa. Dövhet klär mig inte alls.

Julafton


Idag träffade så Edor tomten för egentligen första gången. Det gick bra, då vi hade en snäll och ganska anpassad tomte. Min systerson Emil, iklädd skägg, luva och jacka agerade tomte med bravur. Ingen dramatik där.

Jösses vad många julklappar lilleman fick. Det syntes en liten gnista i hans ögon så visst har fröet såtts för sann julstämning hos honom. Fram till själva öppnandet av paketen hade inte Edor ägnat julklappshögen särskilt stor uppmärksamhet. Nu har han förstått att det finns spännande innehåll i paket, så framöver lär de inte stå lika orörda som fram till idag.

Den annars kyliga stugan har övergått till en tryckkokare med 32 grader som toppnotering. Nu ska vi inte elda fullt så hårt där, som hittills.

Locket för mitt högra öra håller i sig, och vi är nu inne på dag fyra som döv. Begränsat roligt. Släpp nu. Snälla.

fredag 24 december 2010

Dan före dan


Imorgon är det julafton och kvällen har ägnats åt mys. MorfaR kom körandes från de södra breddgraderna och tillsammans har vi så haft lite av en uppesittarkväll. Den ägnades åt mat. Vi har också flyttat upp till, den numera, behagligt varma stugan, där vi sedan ska bo under hela julhelgen.

Edor har ingen koll på det här med jul. Han trollbinds av den vackra granen och har, alltsedan de började komma fram, glatt pekat på alla juldekorationer och utropat "Din". Det betyder fin. Allt som glittrar och glimmar faller honom i smaken. Här går han ganska hårt åt julkulorna som hänger i granen. Julklapparna därunder ägnar han inte särskilt stor uppmärksamhet. Lär inte hålla i sig särskilt många jular, skulle jag tro.

Har försökt berätta om tomten, att han kommer knacka på, fråga om snälla barn och att han då ska stolt ropa Jag!. Det går inte riktigt fram och det är väl så, att det möjligen först nästa jul kan börja bli tal om tindrande små stirrande ögon fyllda av förväntan. Förväntan, stirr och tindret får vi stora stå för i stället.

Imorgon blir det Kalle Anka, Trolltyg, mat, mat och mat. Precis som jul ska vara. Mysigt.

God Jul

onsdag 22 december 2010

-1 grad. Inne.


Bambam! (betyder mamma!)

Hemma i Tallnäs är det kallt. Vi har tickat förbi -25, så det biter tag i näsan om man går ut. Har sprungit lite fram och tillbaka ute idag, då jag, Maria, Edor och svärfar ska bo i min systers familjs stuga över jul. En stuga som inte normalt hålls varm, utan den värms upp då det behövs. Nu behövs det. När jag kom in i morse var där -1 grad. Lite i kyligaste laget. Tur jag hade tjocksockar.

Snällaste farmor ställde vänligt upp och åkte idag de 30 mil det innebär att hämta vid Skellefteå flygplats. Idag kom Maria hit och vi insåg igår att det vore besvärligt för Edor att åka dit, för att sen bara vända om och åka hela vägen igen. Jag och Edor stannade här hemma, medan mamma agerade chaufför. Snällt och gulligt. Edor har såklart längtat efter sin mor och gillar detta med att prata i telefon. Han är en sann pratkvarn, så under resans gång samtalades det endel.

tisdag 21 december 2010

Och jag har stått på händerna också.

En rekorddag idag. Rekord av lite olika slag. Först och främst. Jag och Edor sov till klockan 09:00. Helt otroligt. Trollet vaknade vid halv sju i morse, en tid jag tyckte var lite för tidig. Lydig som han selektivt är, somnade han så om. Pang bom väcktes vi av att syster Viktoria ringde för att surra lite.

När jag så väcktes insåg jag där och då också att jag är rekordförkyld. Nåt jag inte var vid läggdags igår. Plötsligt kände jag hur näsan var nästan mer täppt än vad som är möjligt. Rösten mörk och huvudet instängt i en liten, liten bubbla. Har en oattraktivt besvärlig, röd näsa.

Sen har jag fortfarande rekordlock för högra örat. Det vägrar släppa trots flitiga försök att få det att släppa. Förkylningsbubblan förstärks fantastiskt av att vara instängd från omvärldens små nyansljud. Fortfarande hör jag mig själv och mitt inre däremot väldigt väl. Nya knep har varit löpning, studsandet upp och ned gör att det känns som det nästan kan släppa. Har skakat på huvudet, lutad lite på sniskan just för att det då också känns som det kan släppa. Fick för mig att lutning skulle tryckutjämna, men icke.

Tanken var att Edor skulle få åka lite traktor idag, men när vi plockat på honom alla kläder och kastat oss ut i norrlandsvintern, startade den inte. Efter ordentlig batteriladdning gick den igång, men då satt vi redan inomhus i sköna brasvärmen. Imorgon kanske.

Instängd

Coola killen



Nervös åkte jag med Edor till Sturup för att i kväll flyga hem till norrland igen. En dunderförkyld Edor, en krasslig far och en värld upp och ner på grund av lite snö gjorde inte själva resan till nåt jag såg direkt fram emot. Målet, är en annan femma, men själva resan kändes otäck. Hur skulle det gå?

Vi kan i alla fall konstatera att vi kom fram. Puh! Det gick dock inte helt utan små spänningsmoment. Först och främst var flighten upp till Stockholm försenad. Så pass att vi nog egentligen skulle missat anslutningsflyget vidare mot Luleå. Tursamt nog visade det sig att flygplanet från Malmö var den kärra som sedan skulle flyga vidare mot Luleå, så där kunde jag på Sturup dra en lättnandes suck. SAS-personalen var, visade det sig, en halvbekant, så hon gav mig lite inside information redan vid bagagedroppen. (Vi har firat midsommar ihop hemma hos en gemensam kompis, men det hade jag faktiskt aldrig kommit på, hade inte hon gjort det!) Därför kändes det ändå lugnt medan vi väntade på att flighten skulle anlända från Stockholm.

Nästa moment var själva flygningen med dunderförkylde Edor. Det gick bra. Det gick faktiskt alldeles utmärkt. Edor såg till att få en kompis, i form av en vänlig kvinna, i stolen bredvid. En kvinna som jag på dialekten förstod var hemmahörande i Piteå. Samma kvinna som sen visade sig vara en bekant till min syster. Hur som. Han charmade henne järnet och lite tack vare henne fick vi en trevlig flygning upp till Stockholm. Visst gjorde det lite ont i Edors öron vid landningen, men ändå var den samlade skriktiden max kanske två-tre minuter. Fullt godkänt. Vad som dock kom som en överraskning var att jag åkte dit ordentligt med lock för örat. Ett lock som inte hann släppa innan nästa flygning, vidare mot Luleå.

Istället blev locket otroligt intensivt. Så pass intensivt att jag i skrivande stund, någon timme efter landning fortfarande är totalt instängd i mitt eget huvud. Jag har märkt en massa nya saker, tack vare detta. Mina käkar knakar väldigt högt. Vickar jag på huvudet kan jag höra nacken. Jag andas tungt och det är riktigt trist att vara döv. Va? har varit frågan som dominerat kvällen. Jag har försökt med alla trix jag kan. Gäspat, ryckt, blåst ut, hållit för näsan och tryckutjämnat. Jag har provat nya trix, som att stoppa in ett finger i örat och försöka ploppa bort locket. Det rekommenderas inte, för det gör förbaskat ont. Hoppas det släpper under natten. Jag bombarderar mig själv med nässpray och tänker att det ordnar sig.

Fränast är ändå att Edor från Stockholm till Svenbyn sov. Jag lyckades bära ut honom från planet, lämpa över honom till Jörgen som sedan satte honom i bilen, bära in, klä av och lägga i säng honom utan att han egentligen vaknade. Sånt är fränt, att barn sover så hårt, tycker jag.

söndag 19 december 2010

Rasar fortfarande

Jag gillar fenomenet att man kan rasa. Kvällspressen är ganska duktiga på det. De är överlag duktiga på att använda laddade ord. Så pass att det går lite inflation i hårda ord. Det talas om skräckhajar, dödsvågor och hjärntumörer. Och så kan man rasa. Det är en så målande beskrivning på en upprörd känsla. De har såklart inte skottat i Malmö idag. En dam på stan kommenterade Marias vedermödor med vagnen idag, och så kom ämnet rullstolsburna och rullatorvinglare upp ånyå. Jag tror de svälter ihjäl, för de kan inte handla. Fy! Malmö.

Kraxandet fortsätter men febern är borta. Skönt. Dessvärre har jag också åkt dit. Blir nog en halvkämpig flygning imorgon, kan jag tänka mig. Har halvnervöst läst väderleksrapporterna för morgondagen då flygtrafiken påverkats av snö. Verkar lugnt, så nu håller vi tummarna.

30 timmar senare har det fortfarande inte skottats..

lördag 18 december 2010

Kraxar


Nej, det gick åt skogen. Idag fick Edor feber och kraxar som en liten kråka. Han har en riktigt mörk röst emellanåt, så man glömmer att han bara är sexton månader. Förhoppningsvis hinner han krya på sig så pass till på måndag att han ändå pallar med att resa. Det blir ju bara att gilla läget, i vilket fall som helst.

Idag blev vi helt klara med alla julklappsinköp. Sweetness in the lord! Att ta sig fram har varit en utmaning då Skåne helt saknar förmåga att hantera snö. Nu har det, inte helt otippat då det är vinter, snöat. Det ligger åtminstone 20 centimeter på trottoarerna och gatorna. Den lär ligga kvar imorgon också. Och dagen efter det. Som barnvagnsförare är det nästan omöjligt att ta sig fram. Hur gör tanter och farbröder med rullatorer? Hur gör rullstolsburna? Nej, nu känner jag för att rasa. Jag fullkomligt rasar över avsaknaden av vinterberedskap i Skåne.

Julfest


Idag hölls julfest på öppna förskolan. Tidigt köpte vi de åtråvärda biljetterna som beviljade inträde och på utsatt tid knatade vi dit. Stämningen var på topp. Fröknarna hade dukat upp till fika, ställt fram julgranen och inför dagen bakat godsaker. Vi dansade runt granen och sedan fick Edor en lussebulle att knapra på. Sällan har han suttit så stilla som då. Vi är tämligen strikta på detta med socker, godsaker och vad gäller bra mat, fast idag var det sötkakspremiär för Edors del. Han behöver inte socker, det finns liksom ingen anledning. Ingen regel utan undantag dock, då det idag var lite kalas. Runt bordet åt alla lussebullar, tyckte mig inte se någon som faktiskt inte fick smaka, så visst tyckte jag också då det kändes som det var dags för Edor. Och klart han gillade det.

Under grandansen sjöngs det en massa sånger, och då gjorde jag en rolig iakttagelse. Dessa skåningar. De är väldigt bra på skånska. Döm av min förvåning då vi sedan sjöng Blinka lilla stjärna. Plötsligt blev alla dessa diftongälskare dialektalt ambivalenta och sjöng Blinka lilla stjärna längst ut i munnen. Gulligt. Undra bara varför man sjunger på en annan dialekt som är så fantastiskt olik sin egen? Det är nästan som om jag skulle sjunga på dalmål. Typ.

Illavarslande hör jag trollet hosta från sovrummet. Måtte han inte bli förkyld. På måndag ska det ju ut och flygas igen.

torsdag 16 december 2010

Vattkoppor

Att fota Edor som julkortstomtenisse gick inte bra. Han ville bara spexa.

Har lite halvpanik. Jag har nog inte haft en enda barnsjukdom. Frågade mamma och hon har inget minne av att jag haft någon, jag har det inte heller och det har liksom alltid sagts så, att jag inte haft någon. Det är inte helt otroligt heller för när jag växte upp så var ju Tallnäs en tämligen skyddad verkstad och jag har aldrig gått på dagis. Virusen nådde liksom aldrig ända fram.

Nu är virusen däremot ikapp. Lappar har satts upp på öppna förskolan, om en pojke som trillat dit på vattkoppor, vilket aktualiserat mina funderingar kring detta med barnsjukdomar. Vattkoppor sägs ge bältros åt vuxna som saknar antikroppar, och som vattkoppsfri ser jag att bältros gärna är nåt jag skulle slippa. Jag tror inte vi snappat upp vattkoppor av pojken på öppna förskolan, men förstår ju att det sannolikt kommer komma. Därför måste jag prata med doktorn snart och fixa med vattkoppsvaccin.

I Malmö säger man och skriver vattenkoppor. Jag har alltid kört på vattkoppor. Vet inte alls vad som är rätt, men jag går på sjukvårdsupplysningens variant, vattkoppor. Inte för att jag använt ordet vattkoppor särskilt ofta, i och för sig, så nån egentlig prestige kring ordet finns väl inte.

Eftermiddagen var väldigt trevlig. Jag och Edor var hembjudna till Seth och hans pappa Olof. De bor mindre än ett stenkast från vår lägenhet, så i snöstorm lufsade vi dit. Olof har en hund som heter Alva. Inför mötet mellan Edor och hunden var jag lite nervös. När Edor träffade tjorvtussen Ebba hemma, en knappnålshuvudsstor hund, blev han darrläppad. Olofs glada hund Alva är en kamphund, modell mindre och jag trodde nånstans att Edor skulle bli mer rädd för henne. Inte då. Nu var Alva en mösterhund som var snäll och gosig och Edor tyckte hon var helt ok och lite spännande. Tokigast tyckte han nog det var att hon slickade på alla, så i efterhand, när jag frågade vad Alva gjorde, så räckte han ut tungan. Token.

onsdag 15 december 2010

Dags att testa gränserna



Så kom så dagen då Edor medvetet börjat testa gränser. Det är en smart liten vilde instängd i hans lilla kropp. Han vet mycket väl att han inte får rota runt i blomkrukan vi har i vardagsrummet. Han vet mycket väl att han inte får rycka i bladen. Och han vet mycket väl att han inte får kasta runt jord på golvet. Det syns på hela honom när han står vid krukan. Han står helt stilla, ser sig omkring, väntar på att vi ska se honom för att sen glatt gå loss på stackars krukan.

Jag försöker vara skarp, men det är svårt. Jag knappt varit skarp någonsin i hela mitt liv. Det är lite som när jag försöker klaga på nåt i en affär eller på en restaurang. När jag varit upprörd över nåt och bestämt tänkt säga ifrån, så berättar Maria alltid i efterhand att jag låtit trevlig. Och snäll. Jag är ganska oförmögen att vara skarp. Men jag övar och förstår att det kommer bli direkt nödvändigt. Jag ryter Edor med en lite mörkare röst. Rynkar på ögonbrynen och försöker se förgrymmad ut. Sen möts jag alltid av Edors magiskt söta ögon. Han har mig lindad runt lillfingret och jag är nog egentligen förlorad.

Plötsligt kom Edor på hur man åker rutschkana. Fram till igår har han valt att inte alls sätta sig, utan snarare springa rakt ut. Det är ju inte en direkt hållbar plan för rutschkaneåkning, så ett vaksamt öga har liksom varit ett obligatorium. Men så hände detta:

tisdag 14 december 2010

Hemma


Hemma igen! Och som alltid är det skönt att vara tillbaka. Tillbaka till vardagen där vi lever inrutat. Märker dock tydligt att rutiner är bra för Edor och mig. De behövs för att vi vid dagens slut båda ska vara nöjda. Mest tror jag det handlar om mitt samvete gentemot Edor. Är det inte en förälders lott, att ha lite dåligt samvete? Jag har haft lite dåligt samvete över att Edor fått resa i vad som i efterhand blev nära på två dagar. Det har varit dagar som inte handlat om honom. Sunda förnuftet i mig säger dock att alla dagar inte riktigt kan handla om honom, utan vissa dagar får han bara gilla läget. Och det har ju verkligen inte gått nån som helst nöd på honom, snarare tvärt om. Han har frodats och njutit av att vara i totalt centrum. Och att få vara hemma i Tallnäs gillas ju av oss båda, så han kommer få gilla läget många gånger framöver. Dock kan jag nog inte göra nåt åt samvetet, det fick jag nog på köpet den dagen jag blev pappa.

Idag besöktes så ögonläkaren igen för återkontroll av Edors eventuella skelning. Vi fick lugnande besked. Pojken ser inte i kors. Han ser riktigt bra faktiskt. Skönt! Bilden ovan är ett exempel där man tydligt kan se det. Läkaren tipsade om att man på bilder ska se på pupillerna. Är de jämna, och riktade rakt fram, ja, då skelas det inte. Läkaren sa att det var ett grovt sätt att se det på, men för amatörföräldrar som oroar sig, så är det ett sätt att ha koll. Nästa ögonkoll kommer vid fyraårsåldern. Lugn segling fram tills dess.

söndag 12 december 2010

Hemgång

Bilden är tagen hemma för ett par dagar sen, så den är inte superaktuell. Dock måste den såklart upp, då den visar Edor i sitt rättaste element. Överalltelementet.

Sista kvällen innan vi imorgon sticker iväg hemåt igen. Ser mest fram emot att träffa fru Jonsson och jag misstänker att hon längtar väldigt efter oss. Väldigt efter Edor i alla fall. Mig längtar hon nog inte lika värkande efter som jag gissar hon gör efter sonen sin.

Det har varit trevligt att vara här, ärendet till trots. Jag har tränat armarna förhållandevis duktigt då jag burit runt på en pappasjuk liten skrutt i dagarna tre. Jag tänker mig att det är en fas som gått över till nästa besök, om sju dagar. Det har på intet sätt gått någon nöd på honom, och överlag har han varit glad och tillfreds. Förutsättningen har dock oftast varit min närvaro, om än han ibland glömt bort sig och glatt stuckit iväg med Jörgen eller någon annan i familjen. Dock tycks Jörgen vara en favorit, men säg mig, vem har inte honom som det?

Imorgon ska vi flyga igen. Snälla, låt det gå smidigt.

Nöjd kille käkar korv

lördag 11 december 2010

Pappa ska ha nya glasögon



Helt väntat har så mina glasögon totalkvaddats av min son. I ett mindre utbrott idag ryckte han sönder dem, förvånandsvärt effektivt och enkelt. Han har egentligen alltsedan födseln lekt med glasögon och trots vissa försök har vi inte lyckats vänja av honom den ovanan. Har lyckats pussla ihop dem någotsånär och hoppas att skalmen sitter kvar tills dess jag kommer hem och kan återvinna mina gamla glasögon i väntan på nya. Frågan är bara, vilken båge ska nu väljas?



Idag har vi varit i Arvidsjaur och städat ur mormors lägenhet. Jag var inte till särskilt mycket hjälp då Edor varit pappig hela dagen. Pappig på bär mig-sättet. Blandat med eh! eh! eh! Kan tänka mig att han upplever det som en omställning att vara här. Särskilt med tanke på att han är van vid att aktiveras tämligen ordentligt, varje dag. Här är det minus 21 grader ute, så utomhusaktiviteterna lyser med sin frånvaro. Inomhus stojar vi på såklart, men det är inte som att ha spenderat förmiddagen på öppna förskolan, om än hela familjen gör sitt yttersta att busa upp pojken. Och bus får han, och trivs här gör han. Dock tror jag han saknar sin mamma och sina kompisar på öppna förskolan.



Idag skickas en liten tanke åt Love och hans föräldrar. Jessica och Patrik gick och gifte sig i dag och sannolikt partajar i skrivande stund. Grattis!

fredag 10 december 2010

Det ekar! Klart pojken ska sjunga.

Mötet med hunden Ebba blev ett spännande sådant för lilleman. Yrvaken möttes han av en überlycklig liten hund som gärna ville hälsa. Edor hälsade med en ledsen min. Spännande var det likafullt och så snart tårarna torkat insåg han att den lilla hunden nog ändå var värd viss uppmärksamhet, om än på avstånd.

Begravningsakten för min mormor var väldigt fin. Släkten var samlad och dessvärre är det ju så att det är vid sådana här tillfällen man träffar alla, över generationsgränserna. Edor skötte sig väl och gjorde precis det han skulle göra, det vill säga, spred lite livsglädje över den dystra tillställningen. Kan inte tänka mig något bättre än att låta tårarna torka till att Edor börjar sjunga Bom, bom, bom i kapellet under en tystnad som uppstått. Akustiken var direkt lämpad för lite sång, något han tog tillfället i akt till. Edors kusin Clara sjöng sagolikt vackert hon med och mormors fina minne hyllades på bästa sätt.

torsdag 9 december 2010

Blixtvisit i Tallis

Vilken dag. Idag åkte så jag och Edor upp till Arvidsjaur. Vägen hit har känts lång, men Edor har varit fantastiskt duktig hela vägen. Första flygturen gick galant. Han var pigg som en strut och tjoade på hela vägen. Flygvärdinnorna blev så betagna av honom när vi kom ombord att vi fick inte mindre än tre leksaker. Två fingergubbar och en bok. Det underhöll honom hela vägen. Väl på arlanda åt vi lunch och inväntade nästa flight. Precis innan avgång slocknade han totalt, och sov sen hela vägen upp till Luleå.

Den kämpigaste biten var sedan bilturen från Luleå och hem. Det är ändå 20 mil ungefär och en pigg, understimulerad bebis fastspänd i en stol är inte en superkombination. Med all rätt. Jag mutade och roade efter bästa förmåga och det gick trots allt väldigt bra ända hem. Det kanske mest utmanande under dagen har varit alla grejer. På egen hand med ett litet troll, en egen handväska och en gigantstor skötväska och dessutom kokheta vinterjackor som inte gick ha på inomhus gjorde att vi nog ändå var en liten cirkus. Så, har jag varit rosig om kinden under dagen har det inte varit så mycket Edors fel, utan snarare all denna packning. Jag tog med mig allt.

Väl hemma väntade en förväntansfull och Edorkär familj. Edor kom ganska snabbt in i sitt essé. Han var glädjande nog inte blyg för någon. Under middagen höll han låda då samtliga runt bordet satt med beundrande, muntra blickar och skrattade roat åt hans små konster. Och som final avrundade han kvällen med att ge samtliga en godnattpuss. Nåt som fick hans farmor att nästan klämma fram en tår av lycka.

Morgondagen bär blandade känslor. Jens och Jessica är här med sin hund Ebba. Edor hann somna innan de kom, så mötet med en livs levande hund kan bli spännande för trollet. Sedan är det begravning för min mormor.

onsdag 8 december 2010

Packa, packa, packa

Den i särklass värsta bacillbomben av alla på öppna förskolan.
Den två veckor gamla Play-doh:n.

Idag var bacillskräcken total. På öppna förskolan är acceptansen tämligen hög för annars förhållandevis privata detaljer. Bajs och kräks dryftas över en kopp kaffe tämligen avslappnat. Idag var jag dock allt annat än avslappnad. Alla tycks ha drabbats av maginfluensa, nåt jag sannerligen inte vill att jag, Edor eller Maria ska råka ut för. Magar har varit i olag, blöjor har fyllts och mat har kräkts. Jag vill såklart aldrig egentligen råka ut för maginfluensa, men särskilt inte nu, då jag och Edor ska ut och flyga imorgon. Total bacillfobi idag alltså.

Annars har eftermiddagen ägnats åt packning. Det är också en utmaning, minst sagt. Då jag och trollet ska åka själva begränsas jag till en väska. Planen var att jag skulle försöka få med de julklappar jag redan köpt, så jag slipper det nästa gång. Men så har jag också lovat ta med en extrakostym åt mammas kille Kent, så det är lite trångt. Främst tror jag det beror på att jag tagit med praktiskt taget alla Edors kläder. Inte så mycket för kylans skull, som för det facto att han sållar ned sig ganska duktigt i de flesta lägen. En sprängfylld väska således.

Övergripande känsla inför hemresan är ändå positiv. Det ska bli så roligt att träffa familjen, och jag vet att de också ser fram emot att träffa Edor nåt enormt. Fredagen tillägnas mormor och kommer såklart bära dystra färger, men likväl tror jag vistelsen hemma kommer vara fantastiskt trevlig.

tisdag 7 december 2010

Dagpappa


Då Jessica, Loves mamma, hade ett möte idag, flyttades bebisverksamheten till Norra Skolgatan. Love lämnades strax före nio i morse och under nästan två timmar hade jag en alldeles egen förskola. För att välja den karriären i framtiden har jag några krav. Bra lön, självfallet. Två barn, varav det ena är mitt eget. Snäll kompisbebis a la Love och gratis lunch. Idag föll det egentligen bara på detta med lönen. Två barn, varav det ena var mitt, Love och gratis lunch däremot gjorde att förmiddagen kändes riktigt bra.

Edor har börjat prata riktigt mycket, även om det fortfarande handlar om ord. Ska knåpa ihop en aktuell ordlista, men måste notera orden han säger, för jösses vad svårt det är att komma på alla ord bara såhär.

Tågtur

Edor, Love och Jessica utanför Station Triangeln.

Idag knallade jag, Edor, Love och Jessica bort till Station Triangeln. Citytunneln är invigd och givetvis skulle här åkas tåg. Himla fränt bygge det där. Stationerna är snygga och herregud, man åker ju under hela Malmö. Coolt.

Hade med mig kameran till öppna förskolan idag. Det har länge varit tanken, men har aldrig blivit av. 443 bilder senare känner jag dock att jag möjligen blev lite för ivrig. Fina bilder blev det dock likväl.





söndag 5 december 2010

Den totala kraschen


Nu kan vi så bocka av den totala kraschen ur listan på väntade händelser. Idag tumlade Edor nedför en källartrapp på bakgården. Det är inte nån liten fjutt-trappa han seglade nedför, utan en redig 20-25-stegstrappa i betong. Vi hann egentligen bara komma ut. Love och hans pappa Patrik var på besök och planen var att vi skulle åka lite pulka. Edor satte genast språng mot trappan. Väl framme vände han sig om medan jag ropade STOPP! Sen bar det iväg. Otäckt att se sin lille gulletuss snurra ned sådär. Det gick dock bra. Han har fått en bula och ett litet, litet sår på huvudet, men det verkar också vara allt. Otäckt var bara förnamnet.

Senaste dagarna har Edor valt att ersätta de flesta av orden han kan med Eh! För att göra Eh! mer rättvisa måste man tänka sig ordet på det lite gnälliga sättet. Bilden vi kan försöka måla är när allt är jobbigt, du orkar inget, det mesta känns som en motgång och kraften tryter. Allt du får fram är Eh! Gärna flera Eh! i en följd. Eh! Eh! Eh! Vi har teorier om trots, och möjligen kan det finnas nåt som i internetforum kallas artonmånaderstrots. Lustigt nog är han selektivt trotsig, för emellanåt är han sitt vanliga helt fantastiska jag. Som här:

Att sitta i barnstolen är helt passé. Är man stor sitter man stort.

fredag 3 december 2010

Goda grannar

Fick ett sms på förmiddagen från grannen Angelica. Hon lät meddela att familjen Tisting var på väg till Halmstad, och att de utanför vår dörr lämnat lille Hjalmars pulka. Ett lån över helgen. Snällheten bär namnet Tisting.

Jag stoppade in Edor i sin overall och så kastade vi oss ut i snön. Gissa om det var en given och omedelbar succé. På bakgården finns inte särskilt stora backar att åka i, men egentligen stora nog. Utrustad med en sopskyffel snoffsade vi till en liten backe som jag kunde dra Edor över. Varje gång han åkte utför utropade han glatt Ha haaa! Därför är planen inför morgondagen en tur till pilsammsparken där lite större backar finns, då kanske vi får till ett Ouiiiiiiiiiii!



På tal om sopskyffel, så köpte jag igår själva skyffeln med en liten tillhörande sopborste åt vagnen. Kan för mitt liv inte riktigt förstå att jag inte kommit på det själv. Jessica, Loves mamma tipsade om att de förra vintern hade en liten sopborste på vagnen som hon sopade av snö/saltslasket från vagnsdäcken. Istället drogs vi med översvämning av smältande snö/saltslask i hallen. Tills nu. Så, jag för bästa tipset vidare. Köp för guds skull en liten sop till vagnen och sopa av däcken innan ingång. Då slipper du våttorka golvet var och varannan sekund.