Vattkoppor

Att fota Edor som julkortstomtenisse gick inte bra. Han ville bara spexa.

Har lite halvpanik. Jag har nog inte haft en enda barnsjukdom. Frågade mamma och hon har inget minne av att jag haft någon, jag har det inte heller och det har liksom alltid sagts så, att jag inte haft någon. Det är inte helt otroligt heller för när jag växte upp så var ju Tallnäs en tämligen skyddad verkstad och jag har aldrig gått på dagis. Virusen nådde liksom aldrig ända fram.

Nu är virusen däremot ikapp. Lappar har satts upp på öppna förskolan, om en pojke som trillat dit på vattkoppor, vilket aktualiserat mina funderingar kring detta med barnsjukdomar. Vattkoppor sägs ge bältros åt vuxna som saknar antikroppar, och som vattkoppsfri ser jag att bältros gärna är nåt jag skulle slippa. Jag tror inte vi snappat upp vattkoppor av pojken på öppna förskolan, men förstår ju att det sannolikt kommer komma. Därför måste jag prata med doktorn snart och fixa med vattkoppsvaccin.

I Malmö säger man och skriver vattenkoppor. Jag har alltid kört på vattkoppor. Vet inte alls vad som är rätt, men jag går på sjukvårdsupplysningens variant, vattkoppor. Inte för att jag använt ordet vattkoppor särskilt ofta, i och för sig, så nån egentlig prestige kring ordet finns väl inte.

Eftermiddagen var väldigt trevlig. Jag och Edor var hembjudna till Seth och hans pappa Olof. De bor mindre än ett stenkast från vår lägenhet, så i snöstorm lufsade vi dit. Olof har en hund som heter Alva. Inför mötet mellan Edor och hunden var jag lite nervös. När Edor träffade tjorvtussen Ebba hemma, en knappnålshuvudsstor hund, blev han darrläppad. Olofs glada hund Alva är en kamphund, modell mindre och jag trodde nånstans att Edor skulle bli mer rädd för henne. Inte då. Nu var Alva en mösterhund som var snäll och gosig och Edor tyckte hon var helt ok och lite spännande. Tokigast tyckte han nog det var att hon slickade på alla, så i efterhand, när jag frågade vad Alva gjorde, så räckte han ut tungan. Token.