Resan gick bra!

Fantastiskt roligt att vara hemma. Resan hit gick alldeles fenomenalt bra. Bättre än någon alls kunnat föreställa sig faktiskt. Detta trots att jag och Maria är småbarnsföräldraförvirrade ut i hårtopparna. Dagen inleddes med att jag försov mig. Igår bestämde jag mig för att stiga upp tidigt. Först av alla. Pyttsan. Maria väckte mig och frågade om jag inte skulle gått upp, och jag inser då att mina sömndruckna försök till att ställa om väckarklockan med tio extra minuter på morgonen misslyckats. Innan jag hunnit knappa om tiden hade jag somnat om. Det tog väl två sekunder, gissningsvis. Morgonen förflöt dock lugnt och utan större problem. Vi kom iväg på utsatt tid, och anlände vid gott mod till Sturups flygplats. Då incheckningsautomaten på flyget hävdade att flighten var stängd tänkte jag att det berodde på att vi flög med ett litet spädbarn. Icke sa nicke. Vi var sena. Flighten var stängd, och baggagedroppen likaså. Då insåg vi att det rörde sig om ynka 15 minuter kvar innan flighten skulle gå. Tacksamt nog fixade det sig, och vi kom med planet. Pust! Flygresan gick väldigt bra då Edor knoppade in precis efter start, och vaknade precis efter landning. Smärtfritt!

På Arlanda hade vi tre timmar. Timmar som vi skulle fylla med att aktivera Edor, så att han inte skulle dö av leda och tristess på planet, blöjbyte, lunch och möjligen lite shopping. Tiden räckte och allt var frid och fröjd. Vid säkerhetskontrollen kom nästa tydliga tecken på att vi var smått förvirrade. Handbaggagen skickades iväg på rullbandet, genom röntgenstrålarna. Då slår det mig; Jösses, vi har glömt skötväskan nånstans. Vild i blicken börjar jag peka lite hit och dit för att föreslå vart vi glömt väskan. Säkerhetspersonalspersonen frågade om vi ville återfå vårt baggage så att vi kunde gå och leta skötväskan. Jajamän säger jag, varpå hon backar bandet. Först kommer min väska, sen Marias väska, tätt följd av skötsväskan. Yrväder. Genom röntgen igen och frid och fröjd.

Nästa flygning. Edor knoppade in strax efter start, och sov till strax efter landing. Smärtfritt!

Och nu är vi här. Jubel och hurra! Storasyster Viktoria och rara Clara kom och hämtade oss. Edor gillar verkligen Clara och det behövs inte många tricks från övriga familjen för att Edor ska se på dem med pigga små busögon. Största utmaningen som står framför oss nu är nog barnanpassningen av Tallnäs. Jösses. Tallnäs är en fantasi för sugkoppsförsedda små busfrön. Här finns en miljard saker att dra ned, rycka upp, skjuta åt sidan och smaka på. Vi får dock ta det lite som det kommer. Det där ordnar sig.

Dagens höjdpunkt: Främst att själva resandet gick så fantastiskt bra. Jag var lite oroad innan. Sen har känslan av att Edor är bedårade förstärkts ytterligare då han på Arlanda charmade en bunt människor till dåndimpen. Ett par italienska damer försökte lära honom Ciao, men utan större framgång. Dock fick de leenden och några busmorr.