Kaboom

Dagen inleddes med att lilleman stod på näsan. Glad i hågen spatserade han iväg vid Folkets Parks lekplats och kaboomade in i backen. Inte den bästa starten. Vi kan dock konstatera att han inte är blödarsjuk då han ganska snart slutade blöda. Alltid nåt.

Nånstans har jag levt i villfarelsen att barn gillar leksaker. Att barn också leker med hjälp av sin fantasi och bygger upp slott av kuddar och indiantält av ett lakan. Nu är ju Edor bara drygt ett år, men han förvånar mig. Leksaker, visst, de är roliga, men oftast blott en kort stund. Rutschkanan på öppna förskolan är rolig en, kanske två gånger. Nallen lyfts upp för att läggas ned.

Vi har en kökspall. Den har han lekt en del med, där han vänder den upp och ned och låter den agera bil. Han brummar och kör. Där är ju allt gott, då han verkligen använder fantasin. Det är ändock lite lustigt, då han har en bobby car som står i hallen och väntar på uppmärksamhet. Hur som. Vad som dock är mest populärt med denna pall är inte det självklara. Han klättrar inte på den. Han sitter inte på den. Det bästa Edor vet på denna pall är möbeltassarna under benen. Dem gnager han på. När han inte gnager på dem, bankar han på dem med nåt verktyg. Möbeltassar is the shit.

Idag hittade Edor också en överbliven liten list. Den är kanske metern lång och också den väldigt populär. Nallar, bilar, dockor, bollar, speldosor och leksakslådor får helt enkelt vänta. List is the shit too.

Dagens höjdpunkt: Edor har alltid varit en glad bebis. Jag är fullt medveten om att jag är totalt onyanserad vad gäller min son, och att jag bara ser och beskriver det fantastiska i honom. Men vad göra då allt han gör och är, är fantastiskt? Hur som. Han har alltid varit glad, men senaste dagarna har han börjat skratta åt saker. Favoriterna Teletubbies, till exempel. Jag köpte en ny teletubbiesfilm åt Edor som handlar om stora och små djur. I ett kapitel kommer plötsligt ett rör upp ur marken som visar sig vara en högtalare. Ser ut lite som ett periskop till en u-båt. Ur periskopshögtalaren talar en man. Han säger. Jo. Jo. Brun Ko. Om och om igen. Jag förstår inte, men det verkar Edor göra, för det är tydligen väldigt roligt. Så pass att det belönas med högt skratt. Finaste bebisen i världen.