Föga förvånande är jag idag ännu en gång helt tagen av Edor. Jag kan nästan inte förklara hur han varje dag överraskar mig med att vara mer fantastisk än någonsin. Det börjar kanske bli tradigt att läsa om, men så är det.
Jag fick Edor lite för mig själv då Maria stack iväg på en kvällspromenad. Då passade vi på att sitta på mattan och busa lite. Han sitter väldigt stadigt och mellan oss puttade vi en liten boll. Det var jätteroligt och Edor skrattade sådär bebisglatt varje gång jag sköt iväg bollen samtidigt som jag sa "boooo". Gnistrande små ögon och fenomenala mängder bebisdregel.
Han är förutom superglad och skrattig också lite ledsen. Det kommer plötsligt och lite oväntat. Vi kan sitta och lulla på som vanligt då man plötsligt ser honom stanna upp. Sen skjuts underläppen lite fram och framförallt nedåt. Och jösses vad ledsen han blir då. Det gör ont i själen att se honom så ledsen, samtidigt som han är helt magiskt söt då. Sekunden innan tårarna väcker han genom sitt minspel en så vansinnigt stark beskyddarreflex. Nu har jag misstänkt tänderna så många gånger, nångång måste det ju stämma? Vad annars?
Dagens höjdpunkt: Man får inte skrämmas på ett dåligt sätt, men Edor gillar att bli lite skrämd. Jag anfaller hans lilla hand med munnen samtidigt som jag morrar, så rycker han tillbaka den, skrattar och sträcker handen mot munnen på nytt, för att jag ska göra det igen. Bus! Men, som sagt, ingen vild skrämsel, utan ganska mjuk och bebisvänlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar