Förbannade snö

Iris är lite skeptisk över sin snurriga kompis.

Vore man inte fullt så erfaren som jag, skulle man lätt kunna ha en bibehållet romantisk bild av vintern. Gnistrande skare, vintervitt landskap och gömda skatter. Nu är ju sanningen fantastiskt långt därifrån. I Skåne finns ingen skare. Här finns inget vintervitt landskap och dolda hemligheter i snön sträcker sig som längst till hundbajs. Det ger bara aldrig med sig, detta elände till vinter. Denna sorgliga ursäkt till snö som ska slafsa omkring på våra gator i Malmö. Jag har rasat tidigare över bristande snöröjning och övernitisk saltning. Och tro inte att det blivit bättre, om möjligt har det blivit raka motsatsen. Läste nånstans att saltet snart är slut och det är inte helt oväntat, för det rör sig om otroliga mängder salt. Har man nån gång köpt sig en slush kan man med enkelhet föreställa sig marken. Det är sånt kladd precis överallt. Inte fullt lika aptitligt färgat bara. Jag har inte varit munter idag.

Bästa medicinen mot mörkt sinneslag stavas Edor. Det blir lätt tjatigt det jag skriver om att själva goset är det gosigaste jag vet. Men, det gosigaste man vet måste man ju få tjata om. Han kramas tillbaka, gnuggar ansiktet mot kinden och försöker äta allt han ser. Ett lyckopiller i sprattelformat.

Dagens höjdpunkt: Bajs! Han sträcker armarna mot en nu när han vill bli ihållen. Det har han på sätt och vis gjort länge, men ändå är det skillnad nu från då. Tidigare misstänker jag att det också handlat om att han velat fånga händerna. Men mulnar han till där han ligger, och man går förbi, eller om han blir gossugen och man råkar passera, ja, då sträcks armarna uppåt. Mysunge!