Min son. Min son.

Knäpp i huvudet. Hjärnan är helt och hållet utbytt mot bomull. Jag sitter och längtar efter min lille pojke så jag nästan blir blå i ansiktet. Blir knappast hjälpt av att jag ikväll gått igenom nära tusen bilder tagna under veckan i Tallnäs. Aldrig trodde jag att jag skulle bli så jönsig, men, det kan inte hjälpas, så är det.

Fördelen med Örebro är alla bra människor. Idag lunchade jag med Ingela, min absoluta jobbästis, och det var lika roligt som alltid. Vet inte riktigt hur det gick till, men vi började prata om våra barn. Hennes son Dennis är elitidrottare av rang. Kommande helg hoppar han stavhopp i juniorSM nere i Malmö. Fränt. Hoppas han hoppar skyhögt och blir Sveriges nya friidrotsstjärna. Då kan jag säga att jag känner honom! Sen hoppas jag att Edor kommer vilja hålla på med någon idrott. Inte för att jag är galet intresserad av sport, snarare raka motsatsen. Men, idrott bär med sig så fantastiskt många sidoeffekter, att jag hoppas han hittar nåt han vill hålla på med. (Förutom alla farliga sporter som kampsport, ishockey, boxning, rally... den sortens sport)

En kollega, Eva, gav ett råd idag. Man får väldigt många råd. Vissa är bra. Många är märkliga. Vissa är dåliga. Jag skulle dock vilja påstå att Evas råd var ganska bra, om man bara får arbeta om det lite efter egna behov. Hennes råd var att när man kommer in i ett rum med flera barn i, och rummet är i kaos, att man då förutsätter att det är ens egna barn som ställt till det. Vad hon menar, och som faktiskt känns ganska bra, är att man ska försöka undvika vara en anklagande, jobbig förälder. Jag kommer inte per automatik anta att Edor är skurken men jag hoppas att jag ändock kommer ha ett så pass öppet sinne att jag inte heller bara förutsätter hans oskuld. Jag tror vi håller på som bäst att uppfostra ett busfrö, så oskyldig kommer han nog inte alltid vara.

Dagens höjdpunkt: Min son. Min son som talar. Han har ju utökat sitt vokabulär till både vokaler och konsonanter. Idag berättade Maria att Edor sa MAMMA. Tänk. Han kan tala.