Det är lite otäckt när man vet att nåt kommer hända, man vet att det kommer göra ont, och man inser nånstans att det inte går göra nåt åt. Idag kom ett förväntat svanhopp. Missförstå mig rätt, jag jagar Edor hela tiden, och som han är nu, är det verkligen ständig jakt efter honom. Vips står han på ett bordet, stolen, bänken, korgen, sängen, soffan, kudden, toalettstolen, badkarskanten, pallen, lådan eller som ovan, tvättmaskinen. Överallt.
Han är precis som han ska vara, och jag skulle inte vilja ha honom på nåt annat sätt. Men, jag inser också att när han är överallt hela tiden kommer den där gången då jag inte är där då han behöver mig. Idag hittade jag honom ståendes i vagnen igen. Jag hann nästan fram. Sen kom svanhoppet. Det gick bra, men han slog sig lite. Han slog näsan och överläppen så det blödde. Stackars liten. Nu är han ju en tapper liten soldat att han ganska snart torkade tårarna. Daisy, Igglepiggle, Makkapakka, Tombliboerna, Pontipinerna och Pinkiponken och alla andra kompisar i I drömmarnas trädgård hjälpte till lite med att trösta. Detta med att man lär sig av sina misstag tycks dock inte riktigt gälla Edor, för ganska snart efter kraschen satt han i sadeln igen och vinglade fram över köksstolarna. Edor Virvelvind.
Dagens höjdpunkt: Vi vilade ihop lite på eftermiddagen och Edor vaknade i vanlig ordning före mig. Och som han så ofta gör väckte han mig med en puss. Bästa sättet, alla kategorier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar