Fredag. Söndag. Måndag. Fredag. Sön..

Foto: Maria Jonsson

Fredag, sen söndag, sen måndag, sen fredag igen... Det har verkligen varit så de senaste två veckorna. Veckorna har svoschat förbi i rekordfart. Möjligen just för att det hänt så mycket med Edor. Jag blinkade och plötsligt fanns där en tand. Jag blinkade till igen och plötsligt stod han på knäna. Nu är det helg. Jag ska verkligen försöka låta bli att blinka för mycket.

En på mitt jobb hade med sig sitt barnbarn upp på kontoret. En minibebis. Och på det där socialt skojfriska sättet frågade hon om jag minns när Edor var så liten. Med tanke på att Edor är så liten fortfarande ändå, så borde ju inte det rimligtvis vara ett problem. Bebisen var kanske två månader gammal och otroligt liten. Så pass liten att jag inte på nåt sätt kan föreställa mig att Edor varit så liten, någonsin. Jag vet ju att han var en liten skrutt, men inte så skruttig som den där. Nej. I mina ögon kommer nog Edor alltid vara störst. På alla plan.

Dagens höjdpunkt: När jag kom hem från jobbet idag satt Maria och Edor i soffan och hade mysigt. De lyssnade på musik och såg på bilder. När Edor fick syn på mig blev han glad, och genast åkte armarna upp. Han började korva sig och ville verkligen komma. Naaaw. Är inte det helt fantastiskt? Min son vill att jag ska ta upp honom på studs. Finaste finingen min. Sen är bilden en av dagens absoluta höjdpunkter. Maria har berättat om hur nyfiken i en strut-Edor inte velat luta sig tillbaka i vagnen, utan lutar sig fram, lägger huvudet lite på sned, och åker runt och tittar ut ur vagnen på det sättet. Idag somnade han som en liten knopp. Söt.