BU! = IiiiiOOAaaaiiiooo

Edor har ingen koll. Det enda han vet är att det är roligt att stå. Och skutta. Hålla med en hand. Krypa. Detta i kombination med hans ringa ålder är två riktigt dåliga kombinationer. Ur bebissäkerhetssynpunkt är han en tickande liten bomb. Han har kunnat dra sig upp mot saker länge, och i samband med ökad mobilitet var ett högt antal krascher direkt väntade. Idag kom droppen som fick Maria att vidta åtgärder. Han krockade med en stol såpass hårt att han fick ett sår. Eller, sår och sår, mer ett litet skrapsår på huvudet. Ett skrapsår på det man älskar allra mest är ett skrapsår på hjärtat. Därför kommer han för en tid framöver att se ut såhär:

Inomhushjälm.

Idag har det varit en, för mig, dålig bebisdag. På lunchen hann jag bara hem ytterst snabbt, för det var däckskifte på schemat. Dessutom jobbade jag till 19:00 vilket så innebär att det nästan var läggdags för skrutten då jag kom hem. Men på lunchen hände nåt alldeles särskilt. Tidigare har vi busat lite med BU! och visst, det har han väl tyckt varit lite roligt, men ändå ganska poänglöst. Varför säga BU! stup i kvarten, liksom? Men så på lunchen idag insåg han sambandet. Han morrade till, och jag hoppade till på stolen. Nu blev jag såklart inte rädd på riktigt, men han får tro det. Lureri på hög nivå. När han så processat vad som precis hänt, testade han igen. BU! Och jag hoppade till. Sen var lugnet borta för möjligen all framtid. Och när han påminns att jag blir rädd av att han skriker sin variant på ordet BU! så sätter han igång, och håller på länge. Idogt. Utan särskilt långa pauser. Och han skriker inte tyst. Det hela kompenseras av att han skrattar så förbaskat gulligt. Han har dock missat att det i skrämseltaktik bör ingå ett överraskningsmoment, men jag kan lura honom ganska duktigt. För att få tyst på honom krävs undanmanöver. Pussar verkar fungera.

Dagens höjdpunkt: Idag fick jag den här sensationella känslan av att Edor är min. När jag kom hem från jobbet satt han i Marias famn och välkomnade mig med ett leende. Vi pratade lite och han såg på mig med sina muntra så gulleögon. Sen har han varit mysig hela kvällen, och vid läggdags, då jag satt och strök hans lilla, numera väl skyddade huvud, dök känslan av lycka över mig. För att han är min.