Upp upp upp upp upp upp uuuupp uuuuuuuupp

Min dag har mest handlat om vulkanhelvetet på Island. Ett vulkanutbrott har lamslagit hela nordeuropas flygtrafik. En hektisk dag på jobbet med andra ord där mitt företag visade sig ha drygt 20000 resenärer ute i världen, som hoppades på att få komma hem till Sverige. Och det kändes som att alla ville prata med mig. Det innebar att jag kom hem först vid sju. Väl hemma möttes jag av en liten bebis och en fru som båda satt i soffan. Min bebis var trött som en skurk och mest bara gosig. Vi hann umgås i en timme innan det sedan var dags för honom att sova.

Bristen på umgänge får helt enkelt kompenseras imorgon med mycket gos och bus. På tal om bus, så satt jag och Maria och kikade lite på gamla bilder på vår flickr-sida. Där trillade vi in på tidiga bilder av Edor och det slog oss, som det sannolikt gör för alla föräldrar, vad liten bebis vi haft. Vilken minimini. Och vad stor han är nu. Såg en filmsnutt där han första gången snurrade från mage till rygg. Vilket litet knyte han var. Det lustiga är att vi då tyckte han var så stor och tålig. Jag börjar förstå hur min kollega Ingrid tänkte när hon tyckte att vi nog var lite vilda med honom, för jösses vad liten han var. Nu var det absolut inte så att vi bruschlade så hårt med honom, men med lite distans ser man att han växt till sig duktigt sedan dess.

Tillbakablickar är dessutom redan ganska roande. Jösses vad stolt jag var över den oskyldiga lilla snurren. Sprickfärdig. Och tur är väl det.

Och just ja. Förskola heter det. Inte dagis. Vad tänkte jag? Förlåt, förlåt!

Dagens höjdpunkt: Att komma hem från en helvetesdag på jobbet och mötas av en änglabebis skulle kunna vara receptbelagd medicin mot stress och trista tankar. Utbränd kom jag hem och möttes av min gullegris i soffan. Grötklickigt gosig. Livet gick från grått till rosa på en sekund.