Dagis

En tanke vi inte så helhjärtat vill tänka på. Ska vi verkligen någonsin måste lämna bort vårt hjärtegull till någon annan? På en sekund har åtta månader gått, så det är definitivt hög tid att börja tänka tanken på dagis. Grannen har utgjort lite av ett samvete, och tipsat oss om att det finns ett kösystem. Detta trots att det inte ska finnas nåt. Märkligt, men så är det tydligen. Och vill man då att Edor ska hamna någonstans bra, ja, då är det verkligen hög tid att ställa honom i kö.

Ikväll har så jag och Maria läst på lite om olika dagis i stan. Svårt! Vad vi vill är ju att han ska få vara på ett bra ställe där det inte är hundra ungar på en fröken. Det blir mest på känsla, men vi har hittat några ställen som ändå verkar skapliga. Problemet som uppstår är att fina och bra dagis, med små barngrupper, såklart har lång kö och liten omsättning på de små. Tursamt nog sker ett naturligt bortfall av bebisar, men ändå. Ett ställe tar exempelvis in en bebis per år. Maria ska gå på öppet hus imorgon och spana in det stället, så får vi se. De släpper in bebisarna på hösten, vilket således skulle bli augusti nästa år. Hur får vi ihop det? Andra alternativ är föräldrakooperativ där man som förälder har stort inflytande och ansvar. Ett ställe alldeles intill drivs av föräldrarna till barnen, därav kooperativet. Där får man ansvar, som vaktmästare eller löneadministratör. Ansträngande, samtidigt som man får ett stort inflytande och insikt till hela dagisverksamheten. Gah, vad svårt det är. Sen finns ju vanliga, kommunala dagis lite här och var. Är mindre, enskilda verksamheter bättre än kommunala? Vi lockas onekligen av ställen som serverar ekologisk mat, som har utelekar som hög prioritet. Det finns Montessoriskolor och dagisverksamheter med Reggio Emilia som pedagogisk värdegrund. Det handlar om att ta tillvara på barns nyfikenhet, förmåga och lust till att lära. Vad är rätt? Inte en susning.

Att Edor gillar andra bebisar har stått klart för oss länge, så att börja på dagis lär bli roligt för honom, när det väl är dags. Jag vet att det blir svårast för mig och Maria.

Dagens höjdpunkt: Min glada bebis Edor kryper bättre och bättre. Det är så fränt att det fortfarande får det att spritta i kroppen. Nu sätter han sig världsvant och tycks ha ganska mycket koll på läget. Att han sedan drar upp sig mot allt möjligt bådar inte riktigt så gott. En krasch känns ganska väntad, men vi får försöka curla såpass att det inte gör alltför ont.