Görandagen

Idag, den 23 april, skulle pappa Göran fyllt år. Dessutom är det hans och hans barnbarn Edor Göran Robert Jonsson Hanssons namnsdag.

Jag har aldrig varit religiös. Jag har minsann gett högre makter alla möjliga chanser att vinna över mig. Som dramatisk tonåring minns jag att jag försökte frammana signaler från herren med löftet att jag bara visades ett litet tecken skulle jag för all framtid vara en sann trotjänare. Inget hände såklart och med det stärktes min skepsis. Medan pappa var sjuk sista tiden hade jag tack och lov möjligheten att vara hemma mycket. Jag hade precis studerat klart och var arbetssökande. När jag insåg att pappa var allvarligt sjuk såg jag till att vara hemma det mesta av tiden. Den sommaren minns jag att vi pratade om detta med gud. Han trodde inte heller. Inte alls. Han var en sann realist och praktiker. Det han inte kunde rätta till själv kunde nog ingen annan rätta till heller. Allra minst en högre makt. Han låg i sin vårdsäng som vi hade uppställd i vardagsrummet hemma i Tallnäs och skakade på huvudet åt tanken på en lösning i stilla böner. Nya lungor fanns inte att få genom knutna händer.

När så pappa gick bort hände nåt. Det var inte den efterlysta signalen från gud, men det var i det närmaste en religiös upplevelse. Den tanken jag har om en möjlig gud, eller en gestalt människor kallar gud, är ett allvetande allt. Någon som finns överallt. För mig handlar det om en gud som inte är dömande, förkastande eller allenarådande. En gud som inte kräver någon motprestation. Som inte har några regler eller märkliga idéer.

För mig blev det därför så att pappa är gud. Han blev min gud i samma stund som han lämnade jordelivet. Plötsligt fann jag honom i allt runt omkring mig. Han syns bland moln och lövverk. Han syns tydligt i Edor och jag ser mycket av honom i mig. Han är min gud, som jag gärna delar med mig av, men som ingen kan påtvingas. En gud som varken dömer eller förkastar utan bara älskar och förstår. Som tröstar och skrattar. En förebild att eftersträva. En som gärna diskuterar och som skakar på huvudet åt stilla böner. För vad är egentligen problemet? Börjar man där, då löser det sig oftast.

Nej, jag ber inga böner till min gud, men han finns alltid med mig. Överallt. Han gillar att vara med och jag gillar att han är det.

Grattis pappa!

Dagens höjdpunkt: Edor kan stå nu. I några korta sekunder kan han stå utan stöd. Förutsättningarna måste dock vara perfekta. Han måste först och främst glömma bort att han saknar stöd. Det sker enklast genom att han håller i nåt. Maria berättade hur det verkar som han tror att han stödjer sig mot det han håller i handen. Han glömmer att prylen han håller i inte är en vägg, soffa, bokhylla, stol, säng eller byrå utan en liten sak fritt svävande. Vi tror inte det dröjer länge innan han står fritt, han ska bara få kläm på det här med balans.