Skrutteluttelutt skruttelutteli

Bebissång stod på vårt schema idag och i S:t Johannes församlingshem hölls den. Det var en stor samling bebisar, muntra föräldrar och en ordentligt munter sångfågel till fröken. Vi höll till i en stor sal där jag satt och uppmuntrade Edor att krypa ifrån alla andra bebisar och krossa allt motstånd. Nu vann han inga såna fajter, utan han höll sig mest hos mig. Det var trevligt, med bebissånger jag aldrig hört och rörelser. Tursamt nog är de tämligen repetitiva, så innan sången var slut, kunde jag hjälpligt hänga med. Skrutteluttelutt-visan hade Maria lärt mig innan, så dem stämde jag in på ordentligt. Religiöst har jag flera handikapp, ett tämligen tydligt är när man i ett församlingshem ska sjunga Gud som haver barnen kär, att inte kunna texten. Jag har koll på första fraserna, men själva slutklämmen har jag ingen koll på. Den absolut största utmaningen dock var nog att sitta på golvet. Jag kan inte i så långa stunder sitta i skräddarställning, på knä, eller sidan, utan jag behöver ganska mycket variation. Jag är stel som en pinne och kan inte riktigt, i alla lägen, lägga mig raklång. Det slutade med att jag lite oroligt snurrade runt och testade olika positioner. Till råga på allt hade jag dåliga strumpor, såna som hänger kvar på en skör liten tråd. Så fötterna framåt var otänkbart. Svårt, således.

Vi har haft en, inte så otippat, helt fantastisk dag. Det var sista dagen som pappaledig för en lång tid framöver, så vi tog vara på den tiden. Gos har legat högt på agendan, och Edor har varit ganska lugn och gossugen.


Vad som sannolikt kommer leda till mitt mentala sönderfall i framtiden, om jag inte släpper taget om det nu, är Edors mage. Det har varit hårt läge ett par dagar och jag har känt fixeringen växa. Fixeringen från förr hade lagt sig lite, men blommade upp igen. Magformen tycks återställd och jag tar ett första steg mot att släppa taget om min mani. Det ska nog gå.

Dagens höjdpunkt: Föräldraledigt! Sen tror vi att vi kan se en ny tand på g. En framtand. Gulligt!