Fångade fina blommor i träden alldeles vid oss. Fint. Tänk, nu är det vår och möjligheternas tid är här. Vi fantiserar vilt om varma uteserveringar och mysiga picnic:ar. Snart är sommaren här, hör oss jubla på norra skolgatan 3.
Idag fick vi ta flera farväl. MorfaR med sin stora kombibil ställde upp som chaufför åt vår trasiga tvättmaskin mot sin sista vila. När jag ställt den på sin rätta plats ute på återvinningen stack det till lite i min lilla tramsiga själ. Jag köpte den på Elgiganten, precis när jag flyttat till Örebro. Jag ansåg mig egentligen inte ha råd med den då vansinnigt dyra tvättmaskinen, men jag hejades på duktigt av mamma och pappa som verkligen ansåg att jag skulle ha en maskin i lägenheten. Och då denna var den enda som skulle rymmas i KÖKET var valet avgjort, dyr eller billig oavsett. Tog den på avbetalning. Det mer spektakulära med den maskinen var själva installationen av den. Vi fick tag på ett munstycke som godkände montering i kökskranen, men för att få till det var vi tvugna att stänga av vattnet. I den ÖBO-lägenhet jag bodde i fanns ingen avstängningskran, utan den dolde sig längst ned i källaren. Själv bodde jag på tredje, och högsta våningen. För att lyckas med installationen var jag således nödd och tvungen att stänga av vattnet i HELA huset. Jag gjorde det helt på eget bevåg, än en gång duktigt påhejad av mamma och pappa, så att vänta på en bovärds tillstånd tycktes onödigt. Utrustad med mobiltelefon och synkroniserad klocka gick jag så ned till källaren, hittade rätt kran, och med en redo pappa på andra änden i telefonen, stängde jag av vattnet i hela hyreshuset. Utan tillstånd. Det var fruktansvärt jobbigt. Jag var vansinnigt nervös. Pappa jobbade supersnabbt, och snart stod maskinen monterad, vattnet slogs på på nytt, och ingen egentlig fara skedd. Mig veterligen. Möjligen stod grannarna frågande vid avstannade duschar, öde vattenkranar och torrlagda diskmaskiner.
Att se den lilla maskinen stå där, bland andra, betydligt större maskiner, kändes som ett aningens sorgligt avsked.
Helena, Martin, Iris och MorfaR åkte hem idag. Barnen har inte lekt. De är för små fortfarande har vi konstaterat. De är mest rädda för varandra. Idag var det än en gång Edors tur att drabbas av total panik. Iris och Edor lekte stilla på mattan i hallen. Jag höll på att ta av mig skorna, och Maria var i köket. Iris blev ledsen/rädd för nått och började gråta. Edor blev då livrädd och såg ingen annan utväg än att fly. Normalt hade man kunnat tänka sig att han skulle krypa till mig eller Maria, men denna gång var faran så överhängande, att Edor bara var tvungen att försvinna. Vart som helst. Bort. Så med utskjuten underläpp och stora tårar, kröp Edor iväg i rekordfart in mot vardagsrummet. Maria fick springa för att hinna komma ikapp den skenande bebisen.
Trots tårar har det varit otroligt roligt med besök för stor som liten. Vi vet ju att Edor tycker det är fränt med en annan bebis i närheten, och man märker hur otroligt medveten han är om att det finns en annan minimini. Nästa gång hoppas vi bara på mer bus och mindre tårar.
Dagens höjdpunkt: När vi kom hem halvsov Edor i sin vagn. Då tog jag honom i famnen, satte mig tillrätta i soffan och lutade mig tillbaka. Sen somnade vi båda. Myspys.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar