Giftig bebis

Inte ont anande satt jag på jobbet idag då min mobiltelefon ringde. Det var ett skyddat nummer. Mystiskt. När jag svarade presenterade kvinnan sig på andra sidan luren, och frågade om jag var Edors pappa. Kvinnan ringde från ögonkliniken och de hade fått återbud på en tid. På tisdag ska vi således till ögonkliniken för att se om det ska göras nåt åt Edors lilla skelning. Äntligen. Vi har väntat sedan hans sexmånaderskontroll. Galet att det ska ta sån tid.

Dessutom ska skrutten till tandläkaren imorgon. Maria tyckte inte det kändes så roligt, men sken ändå upp som en sol då jag frågade om hon inte skulle ta upp ämnet tandkräm. Jag tror hon hade glömt bort att det kunde vara roligt. Det är en massa otäckheter i tandkräm, och vem bättre att grilla om det än en tandläkare. Och bästa grillaren är fru Jonsson i ett sånt läge. Och till tandläkaren kan jag bara säga lycka till för jag förstår inte hur nån ska få chansen att titta på Edors små huggtänder.

Edor Hansson är hostig och lätt febrig, vilket också hans far tycks vara. Inser att vi har ett antal förkylda år framför oss. Min mamma berättade om veterinären vi hade hemma i Tallnäs då jag var liten. En fikafrisk karl som dock nekade varje gång han insåg att jag bar omkring på nån snuva, för, som han ungefär sa det: förkylda barn är giftiga!

Dagens höjdpunkt: Idag när jag och Edor kom hem, hälsade vi som vanligt på bebisbilden som sitter på dörren. Det är en rutin vi alltid gör när vi kommer hem. Han tar tag i bilden och pussar den. Då frågade jag om inte pappa också skulle pussa bilden, varpå Edor såg till att jag gjorde det genom att sätta kortet mot min mun. Sen fick jag en puss av Edor. Helt bara apropå.