Jag har funderat hela dagen på vad i Tallnäs jag vill visa Edor. Jag försökte tänka tillbaka till då jag var liten, och var mina bästa och största äventyr höll hus. Det är svårt. Ibland misstänker jag att jag, likt syster Cathrine, har lite problem med barndomsminnen. Jag får en massa känslor och minns fragment, men inte så många hela stycken. Det finns bara glada, lyckliga minnen och de kommer mer som små bilder där jag nog får en känsla kring vad som hände.
Grodyngel vid vägen, köra motorcykel i bana bakom huset, jaga dykare nere vid sjön, klättra upp och ner för stupen uppe i berget, meta abborre i viken och vittja tinan i bäcken. Mycket handlar om hur jag fick vara med i det mesta som pappa gjorde. Att följa honom ut i skogen med Ockelbon med stötting för att hämta vindfällor, sikta på orrar nere vid sjön, lägga ut saxar och vittja dem, slakta ungnöt och göra mycket av det jag antagligen då inte var överlycklig över att vara med på. Då. Nu är de bland mina allra finaste minnen. Och det här med fuse. I verkligheten var jag nog knappt där, men att i vinterkylan stå och riva sågspån blandad med snö, skrapa dynga och ge foder får mig än idag att förnimma en svag doft av allt med värme och glädje. Pappa och mamma lät mig alltid vara med, och det är nog vad som format mig allra mest.
Det är ju saker jag aldrig kommer kunna visa eller ge Edor. Och så ska det ju också vara. Mina minnen är mina egna, jag och Edor får skapa egna ihop. Hans pappa är en kontorsråtta. Min var en bonde. Två vitt skilda liv helt enkelt.
I Tallnäs finns dock saker Edor måste se. Det blir i olika stadier i hans liv såklart, men sjön är ju nåt som präglat mig, när jag tänker efter. Sen har vi berget, cykelstigens alla kurvor och koforsens ringlande krokar. Mystiken i de gamla bränngroparna, petters och sommarfuse. Bäcken, Sigfridsbacken och maskjakt i dyngkasa. Fantastiska platser som bara väntar på en fantastisk liten kille.
Dagens höjdpunkt: Att jag bokat resan hem. 8 - 14 februari åker vi hem till Tallis! Fantastiskt roligt!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
jaha..då rinner tårarna igen.....jättefint skrivet..kramis
SvaraRaderaSamma här....
SvaraRaderaDet du skriver väcker ju tankar från när vi var barn, men för mig blir det också så många tankar och minnen(!)från när Jens och Emil var små.De fick ju också uppleva allt det du skriver om och det är man ju så otroligt tacksam för.