Var är han?

Edor leker med bil, till morfar R:s stora förtjusning. Foto: Maria Jonsson

Edor snurrar nu runt som ett eget litet lyckohjul. Han är absolut inte att lita på, då han plötsligt ligger långt från den plats vi lagt honom på innan. Förut var det mer att han rörde sig i cirklar. Nu rör han sig i sidled. Dags således att börja vaddera, rigga kantskydd och höja upp spjälsängens, för tillfället, nedsänkta sida. Örebroluften, gott folk. Örebroluften!

Det måste handla om att det blir blida här mer från och till jämfört med hemmavid, för ett halvt om halvt nytt fenomen jag stött på här i södern, är den direkta livsfara man utsätts för så snart det snöat. Stan är belamrad med skyltar, räcken och varningsremsor som påtalar livsfaran. Jag kan aldrig dra mig till minnes som liten, att man ens pratade om dödshotet från ovan. Här är det förenat med livsfara att gå på trottoarerna, isspjuten från taken kan projektila sig in i huvudet! Eller än värre, i barnvagnen. Otäckt är det i alla fall att gå längs trottoarerna och vara osäker på huvuvida de skottat taket och rensat bort isen, eller ej.

Dagens höjdpunkt: När jag kom hem från jobbet idag blev Edor väldigt glad. Han sträckte ut armen och strök mig på kinden. Nu är han väl ungefär lika specifik i kindstrykandet som någon med parkinsons, men det var definitivt ett kindstryk. Jag längtade efter honom under dagen idag så det nästan gjorde ont, så det var en underbar känsla att bli välkomnad hem på det sättet av honom.